Tiden går framåt. Sakta men säkert. Alldeles för fort ibland. Men den rör sig. Och den läker alla sår, påstår dom som vet. Jag är inte riktigt lika säker. Men visst bleknar saker en aning, även om ärren alltid finns där som en påminnelse, och om man kommer åt dom så gör det ont. Men faktiskt inte riktigt lika ont som förut.

Jag tror att jag aldrig skrivit något sammanhängande om min uppväxt. Det har kännts väldigt skrämmande, som ett stort äckligt monster som skulle svälja mig hel. Men det gör det faktiskt inte längre. Det finns fortfarande detaljer som gör alldeles för ont. Det finns fortfarande en väldig massa minnesluckor. Och det finns fortfarande saker som jag aldrig vågat säga högt, eller ens skriva. Men helheten känns inte längre farlig. Den är det som skapat mig, gjort mig till den jag är. Vart jag än går är det som att alla dessa år skramlar efter mig, som sådana burkar man knyter fast i bilen som hämtar det nygifta paret. Bara det att dessa burkar bara syns för mig. Skramlet som skrämmer mig skrämmer bara mig, för ingen annan kan se det. Det känns faktiskt tryggt på något vis.

Min historia är egentligen ointressant för dom flesta. Det är ointressant för dom som inte faktiskt vill veta varför jag reagerar som jag gör, varför jag är som jag är. För egentligen är det lätt att se mönstret. Se bara på mina orimligt höga krav på mig själv. Jag får inte göra fel. Jag gör helt enkelt inte fel. Så är det bara. Men alla gör fel ibland, det förstår jag ju. Och andra får göra det. Bara inte jag. Och min strävan efter att behaga, att vara någon att vara stolt över. Antagligen en aning orimlig den med. Men jag vill så fruktansvärt gärna att någon ska vara stolt. Att någon ska visa upp mig och inte skämmas. Att någon ska se mig.

Alla sådana små detaljer bottnar givetvis i något. I små, fåniga vardagssaker i min uppväxt. I förhållanden till andra människor. I gamla upplevelser, i gamla minnen. Och jag ska försöka berätta lite hur det var. Dom som följt min dagbok ett tag har redan läst de detaljer jag minns, så detta får stå för mer av en helhet. Det andra kan ni läsa i de gamla Therapy-inläggen.

Hur som helst. Jag föddes onekligen 1981, då var mamma 25 år. Hon och pappa bodde på ön där jag är uppvuxen och allt var bra. 1983 fick jag en bror, och han och jag var bästa vänner när vi var små. Oskiljaktiga. Vi hade några bra första år. Pappa kunde pga sitt yrke inte jobba på vintrarna (det var ju på den tiden det faktiskt var riktiga vintrar med tjäle och allt) så vi var hemma hela familjen. Jag har inga minnen alls från dessa år. Egentligen har jag inga minnen före 8-9 års ålder, förutom sådant som är fotograferat. Någon gång under dessa första år klagade pappa på att han ?mådde lite dåligt?, men det kom aldrig upp igen vad jag vet.

Det finns bilder på mig i vinteroverall och vit fluffig mössa i en pulka som pappa drar. Och på mig och min bror i en skrinda efter traktorgräsklipparen. Eller när vi hade picknick ute på tomten brevid den gula gungan. Eller när jag och min bror står i skopan på pappas stora grävmaskin. Men jag minns ingenting av det. Och någonstans någon gång gick det snett.

Mina första riktiga minnen är från sommaren innan jag fyllde 9. Då var allt redan konstigt. Min mamma opererades för diskbråck och jag spenderade sommarlovet med att hjälpa henne. Jag bredde skorpor och gjorde thé och hjälpte henne från sovrummet till toaletten och tillbaka igen. Jag sov nedanför hennes säng för att vakta, orolig som den 8-åring jag var. Vart pappa var minns jag inte. Han fanns inte. Jag antar att han jobbade och sprang runt med andra kvinnor kanske. Jag var för liten för att förstå.

Efter detta har jag inte längre någon ordning på minnena. Jag minns vissa enskilda händelser men jag kan lika gärna ha varit 10, 14 eller 17 år gammal. Oftast är det bara inblandade personer som kan få mig att hålla ordning på ungefär när saker hänt.

Pappa drack iallafall enorma mängder öl. Vanliga hederliga 3,5:or. Kanske en sisådär 3-4 stycken 6-pack om dagen, om inte mer. Vad vet jag. Hela ?lillstugan? som vi kallade den lilla stugan på tomten där han hade sitt kontor var full med ölburkar. Han låste in sig där med hjälp av ett snöre. Vi fick inte komma in. Sedan satt han där och svor, kom in till oss i huset, svor, smällde lite i skåp och dörrar för att sedan återvända dit ut och låsa in sig. Otaliga nätter lyssnade vi barn på hur han gick lös på mamma med skrik och hårda ord, osammanhängande och konstig. Ibland sprang jag ned för den mörka trappen när jag hörde att det var på väg att spåra ur, gick emellan när han knuffade henne och slog efter henne med handdukar och sådant. Jag sprang hemifrån om nätterna, barfota och i nattlinne. Bara ett litet barn. Jag minns knappt mina syskon, vad dom gjorde då. Samma som jag skulle jag tro. Man gömde sig under sängen och täcket. Man lade sig tidigt om kvällarna för att det snabbt skulle bli en ny dag så man fick gå till skolan och slippa allt. Man levde i ett vakum.

Vi flydde undan pappa ganska många gånger. Till mormor. Snälla gamla mormor som dog i cancer. Men pappa kom alltid och hämtade oss. Så var vi tillbaka igen. Och det var gap och skrik och hot. Den ständiga rädslan för att han skulle ha ihjäl henne eller ta livet av sig fanns alltid där. Vi hade trots allt vapen hemma. Och det kändes som att det bara var en tidsfråga. Därför vågade jag aldrig ta hem kompisar att leka med. För tänk om kompisen skulle se eller höra något. Det fick bara inte hända.

Så vi levde så. I många år. Jag planerade att ta livet av mig för att pappa skulle bli snäll då. Jag var tolv år gammal. Men jag blev äldre, började vara hemifrån mer och mer, och försökte stå på egna ben. Bodde i stallet. Och ibland fanns det ljuspunkter. När vi åkte till Sälen t.ex. Pappa skötte sig alltid när man var borta. Förmodligen mådde han bra då. Men så fort man kom hem igen blev han sitt vanliga, opålitliga jag. Ena stunden vänlig och rolig, nästa ett slags dödligt vapen, ett tortyrredskap. För det var ren och skär tortyr. Att aldrig veta vad som väntade. Att bli kallad horunge och sugga. Att höra dödshot efter dödshot både till mina syskon och mig, men främst till mamma. Orden kan fortfarande ringa i mina öron. Minnet av hans blick gör mig fortfarande illamående.

Någon gång fick mamma plötsligt ork att slå sig fri. Jag hade börjat 1a året på gymnasiet då det äntligen hände, och vi trodde att vi äntligen skulle få lugn och ro bara dom skiljde sig. Men tji fick vi. En vårdnadstvist om min yngsta bror som nu, 10 år senare, ännu fortfarande inte är helt över tog fart. Jag bodde hos pappa eftersom jag då hade mest kontroll över vad som hände. Och det var lugnast så. Där satt vi i soffan och svarade lydigt på socialtjänstens frågor. Spelade lyckliga barn med den snälla pappan. Med snaran om halsen, vetskapen om att säger vi inte rätt saker så blir det ett helvete. Några dödshot eller det faktum att pappa faktiskt slängt ut mig gång på gång nämndes givetvis inte. Inte heller de år av psykisk terror som förekommit eller hans överkonsumtion av alkohol. Ingen visste något.

År 2000 tog jag studenten. Ingen av mina föräldrar var direkt närvarande. Mamma kom till utspringet på skolgården men kunde ju inte följa med till pappa. Pappa skulle ha kört lastbilen men ställde givetvis in det. Istället var han kvar hemma där mottagningen var. Och jag antar att han fanns där någonstans i något hörn. Men jag minns honom inte.

Jag fortsatte jobba efter studenten. Hade vänner även om jag alltid kände mig utanför på något vis. Blev som dom flesta redan vet tvingad till sex av en kamrat. Våldtäkt antar jag att man skulle kalla det egentligen, men jag såg inte det då. Han pressade mig och hotade att ta sitt liv, ringde mig mitt i nätterna och betedde sig allmänt stört. Och tog för sig av mig som om jag vore en sak. En allmän egendom. Skräp. Jag har skrivit om känslan förut och det gör fortfarande ont bara jag tänker på det.

2002 flyttade jag hit till Göteborg. Bort från pappa och bort från våldtäktsmannen och bort från det onda. Men även bort från mina älskade syskon och min mamma och mina vänner. Och inte ens då tog det slut. Inte ens då fick jag avstånd. Telefonsamtal varierades med allt från vänlighetsröst till rena hot. Ibland kom brev på posten med bilder från hemma, ibland kom det hotbrev. Som vanligt kunde man aldrig veta vad som skulle höras på andra sidan luren när nummerpresentatören visade pappas nummer. Någon nyårsaftonsnatt drömde jag mardrömmar. Fruktansvärda mardrömmar om hur pappa tog bilen till affären för att sedan åka hem till mamma, helt kallt misshandla henne och sedan åka hem. Min äldsta bror hoppade på honom men han skakade bara av sig honom. Jag vaknar kallsvettig och rädd. På kvällen ringer sedan pappa. Jag hör på rösten att något är fel. Han har argrösten. Jag åkte och slog kärringjäveln, fräser han. Fy fan, jag åkte och slog ´na. Och en vacker jävla dag ska någon hitta din jävla morsa i sopsäckar i skogen. Han fräste ur sig orden och jag skrek. Inte så mycket för vad han sa utan för att jag drömt exakt det. Jag hade kunnat förhindra det. Jag hade kunnat göra något. Jag var 50 mil bort men hade ändå kunnat göra något.

Det visade sig att han, precis som jag drömt, hade tagit med sig min ena bror och åkt till affären. På väg hem hade han åkt och bankat på hos mamma. Inför alla mina tre bröder hade han så misshandlat henne. Min äldsta bror hade hoppat på honom. Så åkte han hem.

Åren efter det har mest bestått av förhör av olika sorter. Jag vittnade emot honom hos familjerätten för ett år sedan, och nu har dom äntligen fattat sitt beslut som ska lämnas över till tingsrätten. Mamma tog min yngsta bror och flyttade hit till Göteborg för två år sedan, och eftersom dom har delad vårdnad var det inte populärt. Nu har dock familjerätten rekommenderat att mamma ska få ensam vårdnad. Och jag hoppas att vi slipper mer tjaffs sedan. Det återstår att se vad Tingsrätten dömer.

Jag har inte träffat pappa eller hört hans röst på flera år. Då och då dyker det upp ett mail eller brev om vilken dålig människa jag är men så mycket mer är det inte. Det gör väldigt ont att få höra det, och det rör upp alla gamla inknölade minnen. Men jag tror att jag kanske överlever. Även om jag fortfarande kan vara seriöst rädd, jag vet ju att han är opålitlig och kan få för sig att dyka upp utanför min dörr en dag, så försöker jag släppa den tanken. Ständig rädsla tär. Mer än man kan tro. Så jag försöker komma över allt som varit och jag försöker släppa mitt dåliga samvete för allt jag skulle ha kunnat göra. Det går inte fort. Det är två steg framåt och ett steg bakåt som gäller. Ingen som inte själv varit utsatt kan nog förstå hur ont det gör att bli bortstött av en förälder. Det som gör allra mest ont är dock hur mamma har förlorat hela sitt liv för att kämpa för oss barn. Och hur jag inte kunde skona mina syskon. Min ena bror växte upp mitt i ingentingen, i princip utan föräldrar. Han fick aldrig dom där första bra åren. Och min yngsta bror är uppvuxen med ett konstant slitande och dragande om sig själv. Och det smärtar mig så att jag inte kunde skona dom. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna komma över det. Det känns faktiskt inte så.

Jag hatar honom för vad han har gjort mot oss, men det går inte en dag utan att jag saknar honom. Jag saknar den pappa jag aldrig riktigt haft.