Förruttnelsen är nära. Stanken från mitt inre är så vidrig att ingen längre vill komma i min närhet. Jag böjer mitt huvud av skuld. Jag vet att det svarta hålet inuti mig bara växer sig större och större och snart har det svalt hela mig. Min bleka hud skrynklar ihop sig likt en överkörd paddas och mina ögon sjunker långt in i ögonhålorna. En levande död. En mumifierad varelse med ett stinkande inre och ett förmultnat yttre.

Jag sticker knivar i alla som passerar för jag vill se blodet rinna från någon annan än mig. Och det gör det. Långsamt rinner det längs gatan, uppför husväggarna och bildar en stor, röd fläck på himlen. Era kalla ögon i nacken stirrar på mig och kalla blodsdroppar faller ner och smeker mitt rynkiga ansikte. Långsamt sticker jag den sista kniven i mig själv. Jag känner hur den skär igenom den gigantiska tomheten, och lite svart sörja sipprar fram. Drar ett finger i det och målar ett hjärta på närmsta vägg. Mitt hjärta till dig.

Mitt hjärta som ingen ville ha.