"Förbannade jävla subba. Jävla horunge. Fy fan säger jag."
Ljuset från sovrumsdörren som öppnades sticker mig i ögonen. Jag är liten. Jag gråter och mamma gråter och han svär. Pang! Dörren smäller igen. Rädd. Otrygg. Ledsen.


"Kom nu, släng ner era kläder. Vi måste åka!" Mamma nästan viskar. "Efter skolan åker ni till mormor. Vi ska bo där nu.?"
Ont i magen hela dagen. Mammor ska inte slänga ner ens saker i sopsäckar för att fly. Det är fel. Vi gör alltid som vi blir tillsagda. Vi åker till mormor, ligger och gråter på våra sängar medan bråket pågår och några timmar eller dagen efter blir vi hemhämtade igen. Hem till mörkerhuset.


"Helena, Helena. Helena med dom tjocka bena." Han flinar mot mig, det är på skoj men jag kan se hånet i hans ögon. Jag blir ledsen. Jag ler.


"Nu får det ta mig fan vara nog. Fy fan säger jag." Det smäller i skåpdörrar. Fönstrena skakar av dörrar som smälls igen och öppnas om vart annat. Jag hör honom genom väggarna och golvet. Jag hör mamma gråta. Jag hör mina syskon gråta. Jag ligger under sängen. Där är det tryggt och svalt och mörkt. Jag drömmer mig bort till en annan plats men hur mycket jag än försöker kan jag inte stänga ute världen. Jag gråter. Jag vill inte leva mer.


"Jeannie´s coming, Jeannie´s coming back tomorrow
Jeannie´s gonna, Jeannie´s gonna, end my sorrow" Sjunger The Boppers.

Jag ser dom på trappen. Jag ser hennes äckliga djurpäls. Jag ser vad dom gör. Jag tittar på mamma vid spisen. Jag säger inget. Jag fortsätter leka istället.

"Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream
Drea-ea-ea-ea-eam, dream, dream, dream"

Han är så full så han inte kan stå. Han somnar på en köksstol mitt på golvet. Jag är rädd. Jag kryper ner under mitt svala Zorrotäcke och försöker glömma.


"Fy fan! Dra åt helvete jävla horunge! Och kom aldrig mer tillbaka!" Han ropar åt mig men jag är redan utanför dörren. Jag gråter, han svär. Barfota springer jag längs grusvägen bort från huset. Jag känner hur stenarna skär in i fötterna men jag springer ändå. Vart ska jag ta vägen? Jag lägger mig inne i busskuren. Sista bussen gick för många timmar sedan och det kommer inte en enda bil. Trots att det är sommar fryser jag. Jag ligger där till gryningen, då smyger jag försiktig hem. Skamsen. Smutsig. Liten.


"En vacker jävla dag ska någon hitta din äckliga jävla morsa i sopsäckar ute i skogen, det kan jag lova dig." - Nyårsdagen jag aldrig kommer glömma.

Jag visste vad som skulle hända. Jag drömde det natten innan, vaknade på morgonen och mindes varje detalj. Mardrömmen. Jag såg allt i fågelperspektiv. Vägen. Bilen. Norra affären. Jag såg honom och min bror. Jag såg köket. Hur han slog. Hur min andra bror gick emellan. Jag vaknade. Ångesten bet sig fast. Den kvällen förvandlades mardrömmen till verklighet. Jag skrek och grät och morgonen efter kunde jag inte röra mig.Jag borde ha förstått att det var mer än en dröm. Jag borde ha sagt något, jag borde ha varnat, jag borde ha förstått. Någon förvarnade mig och gav mig chansen att förhindra det, men jag förstod inte. Jag kunde ha gjort något. Jag kunde ha gjort det ogjort. Mitt fel. För alltid.

Jag borde ha förstått.