Det börjar nu igen. Runtruntrunt. Jag vill skrika men ingen jäkel hör. Folk vrider på huvudet, skruvar lite obekvämt på sig men orkar inte se. Vänder ryggen åt mig, låtsas som ingenting. Bekvämt är bra och varför smutsa ner sig mer än nödvändigt?

Under tiden ni lever era liv, under tiden ni leker på-riktiga och viktighetsvuxna ligger jag på badrumsgolvet med nedblodat hår och fläckat ansikte. Liten, förstörd, förgjord. Jag gör snöänglar i blodet på golvet när ingen ser.

Varje kväll dör jag och varje morgon återuppstår jag igen.

Jag orkar inte mer.