Varning. Detta inlägg är både långt och väldigt personligt. Känsliga varelser bör inte läsa. Detta är mitt liv.


Jag ska skriva ett brev. Jag ska väva ord av tårar, meningar av minnen och skriva under med mitt blod.

Till polisen.
Till advokaterna.
Till socialtjänsten.
Och till alla andra inblandade.

Alla ska dom få läsa min berättelse. En historia som ingen någonsin har fått höra, ord som aldrig tidigare blivit sagda, käsnlor som ingen någonsin sett ska åter bli synliga.

Frågan är vart jag ska börja? Vad ska jag egentligen skriva? Kanske borde jag skriva rent allmänt, om hur du alltid pendlade i humöret, hur man aldrig kunde veta vad som väntade. Om hur man lärde sig att läsa av i luften om du var på bra eller dåligt humör. Om det var dags att akta sig eller om man kunde bete sig hyffsat normalt. Om hur jag som barn alltid skyndade mig hem före min bror, livrädd för vad som kunde vänta där hemma. Hemska scenarier i huvudet om hur du haft ihjäl mamma eller hur kanske tagit livet av sig själv. Om hur man tillslut blev så avtrubbad att man tillslut inte längre orkade.

Kanske ska jag skriva om den där julaftonen. Om hur du svor och smällde i saker. Om hur mammas ansikte var svartfärgat av mascara och hur hennes ögon lyste av maktlöshet. Om hur minsta brodern fick öppna sina julklappar själv, julklappar som var menade till dig och som han själv med kärlek omsorg tidigare valt ut.

Kanske ska jag berätta om den där gången i sommarstugan. Den där gången när du våldförde dig på henne. Det enda jag kan minnas är ordet ?nej?. Och så mörkret.

Eller kanske borde jag skriva om att jag såg dig den där gången med min bästis mamma. Du var så full att jag var rädd för dig. Jag kommer ihåg pälsen hon bar. Jag kommer ihåg musiken på radion. Senare somnade du på en stol i köket.

Kanske ska jag skriva om våra födelsedagar. Kanske ska jag skriva om hur du vägrade äta middag med oss. Som om vi vore äckliga, mindre värda, föraktade. Att du istället satt på kontoret och svor, med iskall blick kom du då och då in och svor och smällde i dörrar.

Jag kan berätta om den enda enstaka gången jag sökte tröst hos mamma. Jag låg brevid henne i sängen. Jag var bara barnet. Du kom in. Hon bad dig lugna ner dig, tänka på att jag var där. Du bara svor, kallade henne hora och sugga och mig detsamma.

Eller den gången du slängde ut mig för att min mobil blev stulen.

Eller vad sägs om den gången min bästis sov över och sedan anklagade dig för att ha taffsat på henne. När jag vaknade var hon borta och du hade av alkoholen somnat på golvet mellan våra sängar. redan då kände jag att något var fel, när solen gick upp och avslutade sommarnatten och daggen låg tät på gräset utanför.

Kanske borde jag berätta om hur jag otaliga gånger suttit ovanför trappen och mitt i natten lyssnat på era skrik och mina syskons gråt. Hur jag gömde mig under täcket eller under sängen och önskade mig bort, fantiserade om vackra världar.

Jag kan dra upp dom där gångerna när mamma i ren panik slängde ner alla våra kläder i sopsäckar, packade in oss i bilen och flydde till mormor. Enbart för att senare bli hemhämtade av dig igen.

Jag minns den gången du var ute och festade. Dessutom med mina kompisar. Mitt i natten kom du hem med en massa folk, indundrandes med hög volym. Min lillebror låg brevid mig i min säng. Han hade gråtit hela natten, av ångest. Av panik. Jag gick upp och bad er vara lite tystare. Och fick sedan fick jag inte komma hem igen på en vecka.

Kanske borde jag berätta om när jag var tretton. Hur jag alltid blev erbjuden skjuts hem av en kompis när vi varit hos en annan vän. Jag behövde tiden det tog att gå. Jag hoppades att en lastbil skulle komma och göra slut på livet. ag var tretton år och planerade min egen död. Min plan var att om jag var död så skulle du bli snäll mot mamma och mina bröder. Inte den briljantaste planen men på den tiden kändes den vettig.

Sedan kan jag ju alltid berätta om hur du hotat att ta hennes liv. Hur hennes delar ska hittas i skogen. Jag kan berätta om hur du förföljt morfar, enbart för att stressa honom. Jag kan berätta om hur du slog henne, inför alla dina barn slog du henne. Jag var inte där men jag kan fortfarande se det, om och om och om igen.

Om allt detta ska jag berätta, allt detta och så mycket mer. Dom band som binder mig, de kedjor som håller fast mig, ska jag äntligen förgöra. Först då kanske vi kan få ro, mina syskon, min älskade mamma och jag. Först då kanske ångesten vill släppa taget. Först då kanske livet kan börja.

Jag ska berätta allt jag minns, sedan ska mina vingar åter bära mig och ta mig till den plats där jag egentligen hör hemma.