Jag är så trött på att alltid vara den jobbiga. Jag är så trött på att ha en massa knepigheter för mig. Och framför allt är jag trött på att vara medveten om alla konstigheter hos mig själv. Jag är så lik min far, men istället för att pendla mellan ilska och ännu mer ilska pendlar jag mellan att vara ledsen och glad. Alltid. Och fort går det. Även om jag för det mesta är glad är det min oförmåga att lita på folk som verkligen ställer till det. Det går bara inte. Och det märks uteslutande i nära relationer till andra. Och det är verkligen, verkligen inte meningen.

Det är som om det är en annan liten människa inne i mitt huvud som petar och puttar på mig tills jag inte längre orkar stå emot utan tillslut inser att folk gör saker av en anledning. Jag vänder och vrider på vad som sagts tills jag kommer på den för mig mest negativa infallsvinkeln som finns, och så går jag på den. Och det rör sig ofta om små fåniga saker. Om någon t.ex. säger ?Åh, du är så fin. Jag vill ha dig.? Så blir jag spontant väldigt glad. Sedan kickar hjärnan igång och kommer på att givetvis säger personen så, han vill ju ha min kropp. (t.ex.) Och då kan jag inte hindra mig själv från att bli ledsen och reagera på det som jag sekundärt kommit fram till. Så. Först känner jag, sedan tänker jag och sedan känner jag igen. Inte helt enkelt att hantera alltid. Och jag vill inget hellre än att faktiskt tro på vad folk säger. Jag vill leva i tron att människor menar vad dom säger, att dom inte ändrar sanningen utefter sitt mål, att dom inte säger olika till olika personer och att dom inte alltid har en baktanke med allt. Men jag vågar inte. Jag är fullkomligt livrädd för att bli manipulerad utan att genomskåda det, bortgjord och fånig. Jag kan inte släppa taget. Det vore allt för farligt för mig och jag har för mycket att riskera. Jag orkar helt enkelt inte.

Folk ljuger alltid.
Jag hatar er för det.