Barfotafötter mot det kalla golvet. Kylan smeker själen, får håret att resa sig på armarna. Ljuset utifrån skär igenom mörkret som om det vore ett rakblad. Jag kikar försiktigt ut genom dörrgläntan, utan att låta ljuset röra vid kroppen, fortfarande kvar i trygghetskuggan. Om någon såg efter nu, om någon verkligen hade velat se så hade dom sett mig, mig och ingen annan. Men allt jag hör är argröster och bråktårar, ilskesmällar och ödeshot. Långsamt backar jag tillbaka igen, in i mörkerhörnet. Gråter tyst för mig. Omsorgsfullt reser jag muren igen, gör den ännu högre och ännu säkrare. Ni har ingen rätt att lära känna mig. Ni har ingen rätt att bryta ner mig och att bit för bit plocka i sär mig. Ni har ingen rätt att trampa på mig, göra illa mig, vända ryggen till och se åt ett annat håll.
Ni har ingen rätt.