Jag tampas med mig själv i ett mörker. Mitt mörker. Ingen annans. Såg reflektionerna av mig själv i datorskärmen, så där för en sekund bara. Och jag blev arg. Upprörd. På dåligt humör. För jag hatar vad jag ser. Jag hatar det så innerligt att jag saknar ord. Förakt är vad jag känner inför mig själv. Inför min spegelbild. Ögonen som stirrar tillbaka hånar mig. Den äckliga kroppen flyter ut och sprider sig i rummet, smetar ut sig mot golv och väggar och tak och tränger undan allt annat levande. Ful! Så sjukt jäkla ful att jag önskar att jag aldrig mer behövde se mig själv igen. Så jag kryper ihop i ett hörn. Lägger mig i fosterställning, blundar och hoppas att det ska gå över snart. Hoppas att känslan ska försvinna.

Varje natt drömmer jag mardrömmar. Ofta vaknar jag panikslagen och med skriket alldeles nära, så där så jag undrar om jag kanske skrikit på riktigt? Och jag är lika matt då som om jag just sprungit ett maraton. Oftast så flyr jag undan döden, och har alltid ansvar för minst en annan varelse. Ibland blir jag sårad och besviken och skriker av frustration för att den andra personen inte förstår mig. Ibland blir jag mördad av min far. Oftast långsamt sönderskuren, så att jag kan känna hur livet sugs ur mig i takt med att blodet strömmar ur min kropp. Sällan drömmer jag bra saker. Det bästa är att inte drömma alls. En paus från alla känslorna. Jag har nog som det är när jag är vaken, jag behöver inte kämpa hela nätterna igenom också.

Jag önskar jag litade på andra. Jag önskar jag inte jämförde mig med allt. Jag önskar att jag kunde känna den där tryggheten.
Dom där armarna om mig. Andeträkten mot min nacke. Händerna om min midja. Och leendet. Men framför allt tryggheten. Jag längtar det så.

Men självföraktet står ivägen. Jag vet om det. Man kan inte bli älskad av någon annan om man inte älskar sig själv.

Jag antar att jag kommer förbli ensam då.