Jag lyssnar på låten. Lyssnar på orden. Hade jag varit bättre på att skriva hade det kunnat vara mina ord. Mina tankar. Det är så fint. Så vackert. För mig är ord på svenska så starka. Så fruktansvärt mycket mer innehållsrika än motsvarande ord på engelska. Så där så jag njuter. Blundar och njuter.

Jag reagerar fortfarande. Jag känner fortfarande. Men jag väljer att inget säga. Istället sitter jag i tysthet här hemma. Biter mig i läppen. För jag orkar inte mer. Dom som har makt att såra vet så väl vad dom gör och att dom gör det. Även om dom inte vill se det så vet dom det innerst inne. Men jag har fråntagit mig själv möjligheten att protestera. Många gånger har jag hävt ord ur mig själv i ett krampaktigt försök att få dom att förstå. Lika många gånger har orden studsat tillbaka utan att ha nått fram. Som en studsboll mot ett bollblank, ingen i andra änden har fångat och tagit emot och tagit till sig. Jag har bemötts med oförstående blick och en ståndpunkt så rakt emot min att jag enbart velat segna ner på knä och dö. Så matt har jag varit. Orken lämnade mig länge sedan och det ljus jag ser intar jag liggandes. Utslagen på marken lapar jag försiktigt i mig det lilla solsken som tränger igenom mörkerskuggorna som omringar mig. Jag vet hur skört det är. Jag känner hur sak på sak staplas inom mig och jag känner hur jag aldrig mer kommer orka resa mig.

Men jag är tyst.
Så tyst.

Och ni vet vad ni gör.
Jag hoppas det är värt det.