Sitter och stirrar på skärmen. Så fort jag lägger mig ner dyker tusen tankar upp i huvudet. Så fort jag försöker vila snurrar allt åter igen som ett kaos, runt runt runt. När jag blundar dyker känslor upp, starka och envetna. Så jag blir sittandes. Vet att jag skulle behöva skriva men jag saknar ord. Det är visserligen inget ovanligt fenomen men idag saknas dom mer än vanligt. Istället försöker jag få utlopp för tankarna genom musik. Jag klickar runt, lyssnar, testar. Det här? Näe. Det här då? Näe. Jag hittar det inte. Finner inte vad som känns rätt just nu. Kommer inte på vad det är jag egentligen vill höra, vad som motsvarar känslorna bäst.

Ger upp.

Sitter.
Stirrar.

I flera dagar har jag grubblat på det här med förtroende. Det går i perioder hur jag känner och jag är medveten om att jag har konstanta murar och vallgravar runt mig, men ibland känns det så mycket tydligare. Det finns tillfällen då jag släpper garden lite. Inte helt, men lite. Då människor får komma lite längre in. Då jag släpper taget och litar lite mer på folk. Nu är garden uppe igen. Jag intar en försvarsställning som jag egentligen skulle vilja slippa, men jag handlar helt och fullt på instinkt så där blir jag stående. Förtvivlat skyddar jag mig, försöker hinna med att vända mig mot farorna. Att ducka. Att parera. Jag måste vara snabb. Jag måste vara beredd. Hela hela tiden.

Det är tröttsamt att hålla guard. I längden är det jobbigt att vara på sin vakt. Men känslorna skriker. Jag tål inte mer blåmärken. Jag tål inte fler slag. Jag tål inte.. mer.

Jag funderar på vad jag egentligen är rädd för. Allt möjligt, är svaret. Men framför allt ord. Jag är rädd för att bli lurad. Att orden inte är sanna. Att tro och sedan få veta att det var ljug. Jag är rädd för att bli bortgjord genom att lita på någon annan. Jag är rädd för att folk döljer saker, döljer sin historia, saker som jag kanske borde känna till. Jag är rädd för att människors vänligord är överdrivna. Att dom är tillfälliga. Att jag inte förtjänar dom. Jag är rädd att människor ångrar sig. Att dom är förvirrade. Jag är rädd för att ta till mig snällord för det känns så mycket värre den dagen man blir fråntagen dom igen. Att vara glad av något som sagts är bra. Det känns skönt. Men smärtan när det visar sig vara tillfälligt. Eller en lögn. Eller bara i stundens hetta. Den smärtan är outhärdlig.

Jag kan inte riskera det.

Så jag sluter mig. Jag hör vad som sägs och jag tar in det. Jag packeterar det fint i en minnenas pärm, jag sorterar och delar av det med egna små färgglada lappar. Jag låter det finnas där. Men det får inte komma in. Det får inte landa helt. Det finns där och jag kan tvinga mig själv att minnas dom sagda orden ibland. Men det får inte beröra. Inte på djupet.

Helst inte alls.

Det är för farligt.