...han får gå med magen... öh.. tom?

Jag är van att svälta mig själv när jag mår dåligt. Så där för att kunna känna smärtan på riktigt. Hånle åt den och visa att det är jag som har makten. Skratta smärtan i ansiktet när magen skriker efter föda högre än mitt inre skriker efter närhet och värme.

Nu har jag inga pengar. Absolut inga alls. Inga pengar leder lätt till ångest. Hyran är ju trevlig att kunna betala. Likaså Cerberus och Migrants försäkringar. Och som om inte det vore nog måste jag dessutom ta hem Migrant, vilket bara det kostar en massa pengar. Måste fixa bil med dragkrok. Transport. Bensinpengar. Människa med körkort villig att dra hästsläp. Måste fixa boxplats. Måste fixa medryttare. Och jag törs inte ens tänka på hur fel sadeln antagligen ligger på honom nu för tiden, eller på att han säkert behöver en hel del annat med. Och allt detta ska jag lyckas ordna nu...

För inga pengar alls.

Resultat: Jag slutar äta.

Jag slutar sova med för den delen. Det är faktiskt ännu mer irriterande. Att gå hungrig, ha panik över pengar och inte ha råd att äta är en sak. Då går man iallafall ner i vikt. Fåfäng som jag är gör det mig inget. Jag har ju faktiskt inte råd så det blir ju en ljuspunkt av det åtminstonde. Men att inte sova driver en till vansinne. Man blir trött och långsam och om möjligt ännu mer orkeslös. Och så blir man sjuk och ful och oeftertraktad och ogift och.. Eeh. Äsch, ni fattar. Jag har klarat mig utan sömntabletter (eller atarax då, eftersom jag får ångest och skit av sömntabletterna) länge nu. Säkert flera månader. Det är ett sådant bakslag att behöva börja igen. För jag hatar det. Att få sova är skönt, men inte till det priset. Hela dagen efter blir förstörd. Inte en tanke färdas rakt och det känns som att den i vanliga fall skarpa hjärnan är inlindad i kladdig, fluffig sockervadd, avlägsen och lummig och slabbig. Kroppen blir matt och olydig och allt man vill är att få sova.

Jag hatar det. Jag vill inte det.

Så ge mig sömn. Någon?

Snälla?