Jag vandrar runt som ett tomt skal. Vet inte vad jag vill för stunden, vet inte vad jag vill i det stora hela. Lurarna spelar Michelle Featherstone, hennes röst dansar in rakt in i mitt inre och pumpar mig full av känslor. Moln sveper förbi över husen och luften känns frisk mot mitt ansikte idag. Hunden jagar ett löv, fångar det och släpper det sedan till förmån för en betydligt mer spännande pappersbit. Jag betraktar honom. Som alltid när jag går runt i området och har honom med mig. Och jag ler. Det går inte att göra annat. Hans yviga rörelser är minst sagt underhållande, och han är min, min, min. Min fina. Jag vet inte om man fäster sig extra mycket vid något för att allt annat varit så rörigt eller om det skulle vara så ändå. Egentligen kvittar det. Där och då är det han, jag och husen. Vi och bostadsområdet. Gråa moln mot blå himmel. Fåglar och gröna träd och krossat glas på asfalten. En helt vanlig dag med mina tankar och min undran och min strävan mot ingentinget.

"Nu går glasögonormen av, nu går glasögonormen av" sade mannen högt, skrattade och gick av bussen. Hela vägen från Backaplan hade han konstaterat saker som att "hunden åker också buss idag, men inte ensam" (cerberus var med mig) och "jag tycker sura människor är så roliga, japp - jätteroliga" och fnissat hysteriskt. Han var onekligen inte som alla andra utan hade någon form av handikapp (iallafall enligt våra mått mätta) men han förgyllde min dag en del. Han var glad och nöjd och gav den sura människan som klev på bussen en knäpp på näsan genom att om och om igen upprepa hur roliga sura människor är. (Jag säger ju att man alltid ska le mot andra.) Och åter igen måste jag dra tankarna längre. Han har ett handikapp - enligt vem? Han kanske har svårt att förstå innebörden av pengar t.ex. Men vilka har egentligen skapat hela det systemet? Han kanske, precis som jag, kommer någon helt annanstans ifrån? Och som någon fet komiker sa; vilka är det egentligen som är lyckliga? Vi som lever våra liv, anpassade och normala? Eller dom vars lycka är gjord för att dom får en svampbob-lunchlåda och en apelsin till efterrätt?

Jag är bara så less på alla fack. Människan har ett behov av att sortera allt, var sak har sin plats och varje människa har sitt fack. Hur många gånger har man inte träffat nya människor och det man pratar om är vad man gör för att klara ekonomin. "Hej jag heter Helena, jag pluggar till socionom. Jaha du jobbar som lärare, vad kul. (Du tittar på toppiga tonårstuttar och håller reda på bråkstakar hela dagarna.) Vad givande. Nu vet jag precis vilket fack jag ska placera in dig i."

 Eftersom jag själv ogillar att bli satt i fack gillar jag också att placera andra i sådana. Jag bryr mig inte om vad andra säger om någon, jag vill ha min egen uppfattning. Folk är, om man tar sig tid att lära känna dom, ofta så mycket mer än bara en sida. Dom är så mycket mer än sitt yrke eller vad det nu är man ser. Och dom platsar i så oändligt många fack än ett. Min oförmåga att släppa in folk och låta dom komma nära hindrar mig inte från att förstå. Från att se. Från att inse att en människa bara är en människa på håll, så fort man kommer närmre är det en individ. Precis som du och precis som jag.

Hej jag heter Helena. Jag pluggar till socionom och det är absolut en stor del av mig eftersom jag verkligen, verkligen vill jobba med ungdomar i framtiden. Men jag är också hundälskare och hästtönt. Jag arbetar gratis med tonåringar en gång i veckan, jag har yngre syskon som är viktiga i mitt liv och jag är sämst på spel. Jag har varit med om mer än dom flesta andra och paddlat motströms större delen av livet, men det är just det jag har gjort. Paddlat vidare. Fortsatt framåt. Sprungit, snubblat, krypit, kravlat. Fått hjälp upp, blivit omplåstrad, fortsatt gå, fortsatt springa. Något annat går inte för mig.

Hej jag heter Helena. Jag är stark.
Och jag vill rädda världen.