När jag var liten talade jag ett eget språk. Inte ett sånt där barngurgel eller daddande utan mer som ett riktigt språk med betoningar och egna ord för saker. Stolt spatserade jag runt och talade högt och tydligt. Tilltalade man mig på svenska svarade jag på mitt eget språk och blev snarast irriterad när omgivningen vägrade förstå. Jag upprepade vad jag redan sagt och kunde verkligen inte förstå att andra inte förstod vad jag menade. Så småningom gav jag tillslut upp och plötsligt en dag talade jag vanlig hederlig svenska. Så där med en gång. Givetvis är detta något som jag själv inte minns men som jag fått berättat för mig. Enligt min mor är det för att jag kommer någon annanstans ifrån. Kanske för att jag är en bortbyting. Jag har aldrig riktigt varit som alla andra barnen., istället har jag varit mycket mer lyhörd och känslig för saker. Lite lillgammal, som en gammal vis gumma fast i en liten barnkropp. Det räckte med en blick från min mor så kunde jag veta vad som gällde, medan andra mammor får tjata till förbannelse och ändå gör deras barn motsatsen.

Än idag får jag höra av vänner som kommer mig nära att jag är något omänskligt. En ängel. En älva. En måne. Ett väsen. Att mina dimensioner är fler än andras och att min aura syns starkare än andras. Jag antar att det är sådant som alla får höra, sådant som sägs vänner emellan utan vidare innebörd. Men tanken är ändå lockande. Jag som vägrar tro att vad vi ser är det enda som existerar har inte svårt att föreställa mig en annan värld. Och tänk om språket jag talade som barn faktiskt var ett riktigt språk? Tänk om det är språket som talas av den ras jag egentligen tillhör? Tänk om jag faktiskt inte hör hemma här? Tänk om...

Min rädsla för att verka självcentrerad hindrar mig dock från att tänka så mycket på det. Det känns förmätet av mig att ens skriva om det, trots att jag på intet sätt menar att jag skulle vara förmer än någon annan. Vi är bara olika. Jag är olika. Så många gånger som jag kännt mig missanpassad, oförstående inför andra. Jag antar att jag bara söker efter en tillhörighet. Precis som alla andra.

Det regnar ute nu. Ett tunt fint sommarregn segnar ner över ett nattligt Göteborg.
Jag tycker om regn. Det ger mig en paus. Från vad vet jag inte riktigt men det känns som att regnet lugnar ner allt levande, ger oss tid att tänka efter. Att fundera. Att reda ut saker i vårt inre och ge oss ro.

Jag kopplar hunden och går ut. Jag struntar i regnjacka och paraply och allt vad regnskydd heter. Jag vill känna det. Vara ett med det. Jag vill känna den där friden regnet medför hela vägen in i mitt inre. Med ansiktet vänt mot himlen låter jag mig föras bort. Till en annan plats. En tidlös tid. Kanske hör jag hemma där ute någonstans? I en annan sfär. En annan dimension. Kanske finns det någon någonstans där ute som förstår mig. Som är i synk med mig trots uteblivna ord. Kanske finns där en plats jag kan kalla hemma.

Så jag hoppas.
Jag längtar.
Jag drömmer.

Under tiden står jag där. Med ansiktet vänt mot himlen. Som för att försäkra mig om att en dag bli funnen.

Och jag hoppas.
Och jag längtar.

Och jag drömmer.