Jag hör bilarna från motorvägen någonstans långt där borta. På gården utanför har det varit tyst länge nu så när som på någon hund som skällde för en stund sedan. Jag ligger under mitt duntäcke i min stora sängen med mina många kuddar. Jag har fönstret öppet så det är svalt och skönt och jag drar in djupa andetag med sommarluft in i lungorna. I brist på dator ligger jag och skriver för hand, med papper och penna på det gamla hederliga viset. Det är irriterande. Det tar längre tid och jag som redan innan har problem att inte tappa bort tankarna på vägen får kämpa för att ens få ner hälften. Pennan hinner inte med tankarna och bara en liten del av vad som skrivs blir sedan publicerat och offentligt. Men det går gå.

Nyss hemkommen från Arvikafestivalen. Det var en välbehövd paus från vardagen. Precis som förrra året. Jag tenderar att få perspektiv på tillvaron när jag rycks ur mitt eget livs lilla bubbla och plötsligt tvingas inse att det finns ett liv där ute också. Det är så enkelt att trampa på i gamla invanda spår utan att se helheten, och det är så lätt att stå med huvudet vänt mot väggen utan att förstå hur man vänder sig om. Som när man låter en tvspelsgubbe gå rakt i en vägg och han går och går men inte kommer någon vart. Det är inget jag vill göra och därför är dessa pauser så välbehövda. Det ger mig så oerhört mycket och jag gillar perspektivet man får. Jag nämner sällan namn här men ett stort tack till Alexander. Hade det inte varit för honom hade jag legat hemma och fortsatt snurra i min redan nedåtgående spiral som jag trasslat in mig i. Jag har inga problem att hitta tillbaka dit, men det var så oerhört uppskattat med en paus.

Så. Arvika. Festival. Vänner. Som vanligt betraktar jag. Tänker. Reflekterar. Funderar.

Undrar.

Uppskattar.

Jag undrar vad som format människor till den dom är. Jag undrar vad dom tänker på. Jag undrar om dom förstår. Jag ser människor i ögonen och försöker uppfatta vad som döljer sig där bakom. Och jag undrar om dom ser att jag tänker, att jag undrar, eller om dom tar min tystnad som ett tecken på dumhet.

En tjej jag aldrig sett förut log mot mig backstage när jag dansade lite för mig själv. Få okända tjejer ler mot mig bara så där. Jag vet inte om jag är ett hot, om jag ser arg ut eller om dom helt enkelt struntar i vilket. Hur som helst så gjorde det mig glad. Precis så skulle jag också ha gjort. Ett leende avväpnar. Bygger broar. Skapar förtroende. Så jag betraktar och jag ler.

Så många tankar. Bristen på möjligheten att skriva har var frustrerande och mitt huvud är nästan lika explosivt som nitroglycerin. Musik får mig alltid att fundera. Kanske för att musik förmedlar känslor. Även om låtförfattaren vid tillkomsten av en specifik låt haft något särskilt i åtanke är där fritt fram för lyssnaren att göra sitt eget innerstas tolkning. Och musik lockar alltid till känslor. Och tankar. Och ord. Alla intryck som trängs i mitt inuti samlas till en enda oreda om jag inte får skriva. Och jag känner allt så oerhört starkt.
Jag vill uppfinna ett sätt att dela med mig av alla dessa intryck. Jag vill uppfinna ett sätt att få er andra att känna precis samma saker som jag känner, med precis samma styrka. För allting känns. De svala lakanen mot min hud. Regnet mot mitt ansikte. Värken i bröstet när jag ser någon annans lycka och trasigheten jag känner när sorgen i någon annans ögon överväldigar mig. Känslorna fyller mig och upptar varenda liten vrå i mitt inre. Jag är inte längre säker på att min kropps fysiska gränser klarar av att hålla allting inom mig och trots att jag är så trött att jag bara vill blunda så vill jag visa er. Jag vill dela med mig.

Jag hoppas att människor förstår att min tystnad inte beror på bristande intresser eller växande uttråkning inför saker. Jag är alltid lite rädd för det. Att människor skall bli obekväma och tro att jag är ointelligent, socialt inkompetent eller bara allmänt dryg. Rädslan att missuppfattas finns alltid där men detta till trots kan jag inte förmå mig att vara annorlunda. Att bete mig som "man ska". Jag är sparsam med orden men inte för att jag inte har några. Jag har aldrig varit någon underhållare och kommer nog aldrig vara. Jag är en betraktare. Jag är en känslojunkie som injicerar känslor direkt in i blodet, och utan intryck finns inga känslor. Därför samlar jag ivrigt på varenda liten upplevelse, varje litet intryck har betydelse och vartenda ord som sägs spelar roll. Allt lagras och bearbetas och tas om hand. Därför är jag ofta tyst.

Så. Om du någonsin undrar vad som händer i mitt inuti; se mig i ögonen. Som VNV säger: Eyes betray the soul and bear it´s thinking. Det är faktiskt sant, hos somliga mer än hos andra. Och där är enda stället där det inte finns en mur.