Ibland undrar jag om jag fortfarande är kvar där jag alltid varit. Om mina framsteg bara är inbillning. För vart är framstegen egentligen? Jag vet mer om mig själv nu än förut. Jag vet mer om varför jag är som jag är. Men kommer jag någon vart? Vart är det där ultimata beviset på att jag går framåt? Jag har alltid varit inåtvänd och funderande, det är inget nytt för mig. Så vart är det synliga tecknet på att vägen leder framåt och inte bakåt? Jag ser det inte.

Jag drömmer fortfarande sjuka mardrömmar och vaknar med ett ljudlöst skrik. Jag trasslar fortfarande in mig i långa, snurriga tankebanor. Jag klankar fortfarande ner på mig själv så fort det gäller. Och jag sårar fortfarande andra människor på kuppen.

På vilket sätt leder det mig framåt?

Jag har fortfarande en massa idéer om projekt jag vill starta. Men jag är handlingssvag. Jag behöver kompletteras av någon driftig som vill samma sak. Eller så behöver jag tuffa till mig, ta mig i kragen och försöka ta reda på hur man kan finansiera något av det. Jag vill så gärna. Jag vill så mycket. Men ingenting blir av.

En sak som är bra med hösten är att den inbringar någon slags ro i mig. Alla fina färger. Den klara luften. Mörkret som ännu inte övertagit dagen men som ändå finns där, som upplagt för värmeljus, thé och mys. Andra blir kära om våren. Jag blir kär om hösten, i hösten själv. Och det ger mig lite energi. Det gör att jag kan finna en liten bit av mig själv vilket gör att jag också kan ge mer till andra. Jag vet att mörkret så småningom kommer livnära sig på min själv och att det kommer sluka mig när vintern är som tyngst. Men just nu gör det inget. Just nu kan jag andas och leva. Just nu blir posten öppnad, de flesta mailen besvarade och ibland orkar jag till och med laga lite mat.

Jag älskar hösten. Jag går ut med hundarna, påbylsad med varma kläder medan kylan biter i kinderna. Jag pulsar fram i färggranna löv, betraktar den blå himlen och om kvällen syns stjärnorna så starkt att det känns som att dom visar vägen.

Och jag möter människor.

Varför har så många människor förlorat gittret i ögonen? Ni vet den där glimten, det som gör att dom ler utan att le. Det som gör att man känner sig välkommen även av en främling.

När slutade dom lyssna på sig själva? När tog vardagen över så pass mycket att dom inte längre kan fatta sina egna beslut utan plikterna gör det åt dom istället.

Det hugger lite i hjärtat och jag får lust att stanna dom och förklara. Dom får inte kasta bort livet. Dom får inte bara vandra runt i invanda fotspår för att jobbet är ett okej jobb och barnen behöver sitt i vardagen. Barnen behöver lyckliga föräldrar och det är var och ens plikt att försöka nå dit. Med min erfarenhet törs jag faktiskt säga att jag vet vad som är viktigt. Jag vet att barn vill ha många saker och att det ibland är "nödvändigt" för att bli fullt ut accepterad i skolan. Men det är inte nödvändigt för att bli en god människa. Det nödvändiga är lugna, trygga föräldrar som visar att man kan vara lycklig och att allt inte bara är plikter och mörker och trötthet.

Det är givetvis inte bara föräldrar som förlorat glittret i ögonen. Det är alla typer av människor. För att dom glömt att följa sitt hjärta. Klyschigt värre, men lik förbannat sant. Människor glömmer bort att saker ordnar sig. Att man ibland är tuvngen att blunda och hoppa. Att bara göra. Och att det kan leda till oanade höjder.

Så min uppmaning till dig är: testa något nytt. Eller gör någon glad. Eller gå din egen väg. Blunda och hoppa. Våga! Gör inte som jag har gjort i så många år. Bär inte någon annans gamla slitna handskar för att det en gång var det enda du visste. Du vet mer nu och det är dags att gå vidare.

Alla kan.