Ibland känns det som att det är det jag försöker göra. Vinna ett krig. Jag kämpar och kämpar. Jag paddlar på för glatta livet. Jag strävar framåt och uppåt och jag vet vart jag vill. Men ändå står allt så stilla. Som om livet går i slowmotion och det där målet där framme är så mycket längre bort än vad det ser ut att vara. Men man ska ju leva livet. Inte kriga. Man ska ta vara på saker. Inte ha ångest över småsaker. Man ska njuta. Inte få panik av inre stress. Att det ska vara så himla svårt.

I huvudet snurrar tankar som vanligt. Jag är fet. Äcklig. Blek. Stjärnorna är långt långt borta och det ljus vi ser inatt är inte längre kvar där vi tror att det är. In Design är knepigt och jag ska sätta ihop en tidning nu. Cebbes päls är så mjuk och fin. Undra om han kan göra sitt licenslopp nästa träning? Jag önskar att jag hade råd med ett par nya skor som inte är så slitna att dom gör ont att gå i. Migrant åkte i helgen, det är tomt utan honom. Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför kan jag inte vara glad och charmig och ha roligt åt löjliga saker? Varför kan jag inte tycka det är roligt att festa på helgerna, så som man ska? En vecka kvar på hemtentan. Jag blir nästan stressad av alla roliga, spännande saker som man kan göra där ute i arbetslivet. Jag vill börja nu! Jag vill hjälpa. Ordna. Fixa. För jag vet att jag kan. Om jag bara vore bra. En bra person. Någon att vara stolt över.

Snurr snurr snurr och rassel säger det i huvudet. Jag ser allt som man ska vara men som jag inte är. Med kattögon betraktar jag er alla. Jag ser vad ni reagerar på. Jag ser vad ni tycker om hos andra. Vad man ska göra för att vara rolig. För att vara snygg. Charmig. Het. Men jag kan inte vara den personen. Den är inte jag.

Istället sitter jag inklämd i ett litet, litet rum en gång i veckan och tittar ut genom ett fönster, upp på himlen. Mitt emot mig har jag min psykolog som tittar på mig. Hon har alltid gjort sin läxa. Hon minns alltid vad vi pratade om sist. Och gången innan det. Och gången innan det. Och så sitter vi där. Tysta. Tills jag eller hon slutligen säger något, något som gör att tankarna plötsligt transformeras till ord och meningar och förklaringar. Det lilla rummet har blivit en symbol för mig. Det är ett andrum nu. Janne är bra. Hon hör vad man säger även när man inte säger det. Hon ser paralleller ingen annan ser och hon hjälper till att lägga små, små bitar på plats. Ibland är det långa stunder av tystnad. Ibland pratas det konstant hela den avsatta timmen. Varje gång sitter vi där i rummet och letar passande pusselbitar i det miljonbitarspussel som är jaget. Helenan. Om vi hade haft en ask till det hela så vi visste vad det var vi byggde så hade det nog varit enklare. Nu pusslar vi i blindo och bitarna har små variationer. Inga kanter finns det heller. Det är bara ett virrvarr av färger och nyanser, av tankar och känslor, av skratt och tårar. Runt och mjukt och svagt men ändå så starkt.

Jag undrar när vi är klara. Jag undrar hur många gånger till jag ska sitta i det där rummet och titta och fundera och reflektera. För hur mycket jag än tycker om det så vill jag faktiskt klara mig själv. Jag vill inte sluta vara självreflekterande och analyserande. Jag vill inte bli hjärndöd. Men jag vill klara mig. Jag vill vara fungerande. Och mest av allt vill jag må bra.

En dag så kanske...