Carmen börjar bli märkbart gammal nu, och det gör ont i mig att se. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Jag kan inte tänka mig att komma hem och veta att hon aldrig mer kommer komma skrattandes vid dörren. Hon börjar bli stel nu, och jag önskar jag hade råd med en beck on track-täcke iallafall. Jag ska verkligen försöka få ihop dom pengarna. Allt för min älskade prinsessa. Hon får glucosamin nu också, och vi hoppas att det hjälper. Hon är pigg och glad, men märkbart svagare i bakdelen. Det är jobbigt att se.

När jag är ute och går med henne så tänker jag på att hon kan dö när som helst. När jag är på väg hem blir jag orolig att något har hänt henne. Och om hon ligger väldigt stilla måste jag gå och titta så att hon fortfarande andas. Jag kan börja gråta när jag tänker så. Så jag gosar intensivt med hennes lena mjuka öron och jag pussar och pussar på hennes nos tills det blir rynkiga pussmärken på den. Jag går på långa promenader i vårsolen med henne och sitter på en parkbänk i solen. Jag försöker njuta av all tid med henne, men ändå snurrar dom andra tankarna.

Jag har sådan ångest. Jaja säger ni nu, när har den här tjejen inte ångest? Nej förvisso. Men jag får faktiskt ångest av tanken på hur Carmen hade det innan vi tog över henne. Jag får ångest av att jag inte tog henne tidigare. Att jag inte bara åkte och hämtade henne. Jag får ångest av att tänka på henne instängd i källaren. Eller av att hon blev inlåst i en skrubb när hon "misskötte" sig. Hur hon måste legat där i mörkret och väntat. Hon var inte rumsren sade dom. Hundar är sällan det när dom får gå ut en gång om dagen bara. Och då knappt längre än 20 meter.

Jag har ångest för allt sådant och det gör så ont att jag inte gjorde något tidigare.

Som vanligt räckte jag inte till och jag hatar det.

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

Jag tittar och jag gråter. Men jag vet att den dag hon försvinner är det bara en tidsfråga tills vi ses igen.