Jag undrar vad det är jag saknar som alla andra har. Det känns som att jag saknar det där extra lagret hud. Som om alla andra går runt med ett lager pansar medan jag själv är så sårbar att allt bara går rakt igenom mig och piercar min själ. Allt träffar rakt i mig, som ett slag i ansiktet. Musiken jag hör. Ord som sägs. Scener som spelas upp framför mig.

Jag är så ofta rädd. Rädd att något ska hända. Rädd att bli lämnad kvar. Rädd att bli ensam. Och framför allt rädd för smärtan det skulle innebära. Rädd för vad det skulle förvandla mig till. Ett ingenting. Ett ännu mera ingenting än jag är idag. Så jag patrullerar envist runt muren jag för länge sedan byggde. Jag kontrollerar fogarna och byggstenarna och varenda liten skarv. Ser till att allt är på sin plats. För jag behöver den verkligen. För utan den går allting rakt in i mig, absorberas av min kropp och blir ett med mig. Utan den är livet farligare. Utan den så dör jag.

Och jag inte bara känner allt. Jag hör och ser allt också. Jag ser så mycket som ni tror att ni kan dölja. Jag ser så pass mycket att jag nästan kan läsa era tankar. Jag ser blicken efter någon annan. Jag ser namnet på datorskärmen eller ett snabbt, diskret byte av sida för att dölja. Jag ser det fåniga leendet. Jag kan läsa era ryggtavlor, er hållning, er utstrålning så som ni läser bokstäver i böcker. Och det värsta är att jag också ser faran med allt det där. Varningslampan. Ensam! blinkar den ilskt. Snart är du ensam. Ensam. Ensam.

Övergiven.

Precis så som du förtjänar.