För länge sedan var jag ledsen över något som jag på den tiden inte visste skulle bli något bestående. Något jag måste lära mig leva med.

När jag säger att jag bara är mörker så brukar folk säga emot mig. "Du bara inbillar dig" säger dom och ser på mig med en blick som enbart visar hur lite dom faktiskt förstår.

Jag är bara mörker.

Om jag ser på vad för spår jag lämnat hos människor så är det bara mörker. Gemensamt för alla är att dom vid flera tillfällen haft ett behov av att uttrycka sig. Om allt det goda. Om allt det onda. Bara uttrycka sig. Innan jag har kommit in i bilden har någon annan funnits där. Det vet jag. Det stör mig inte. Det som har gjort ont är hur personen på något sätt förändrats under tiden dom kommit mig nära. Jag har läst kärlekshyllningar, hört låtar, sett bilder och lite allt möjligt men så fort jag kommer in i bilden så försvinner det draget hos personen. Ofta ett drag som bidragit till att jag fallit. Ett drag som visar något som jag söker. Men så står jag där och jag finns och jag öppnar hela mig så mycket jag bara vågar. Men där finns inget. Där finns inget som dom kan se och som kan leda till en kärlekshyllning eller en låt eller ett omslag. Där finns ingenting.

Många gånger har jag felat med. Många gånger har jag sårats. Då finns jag. Då målas det upp mörka, blodiga fotspår som en påminnelse om allt det onda. Och egentligen är det så jag också fungerar. Jag skriver och kladdar och målar när jag har ont, inte när jag mår bra. Det som gör mig illa är ju att dessa personer inte varit sådana innan. Jag har ju sett vad dom kan skapa. Jag har sett vilka fina ord dom kan måla upp i ljuset när dom verkligen vill. Vissa saker har etsat sig fast i mitt minne. Och vetskapen om att jag aldrig någonsin förtjänat något sådant gör mig faktiskt illa.

Så, jag forsätter helt enkelt vidhålla att jag bara är mörker. En äcklig, geggig sörja som breder ut mig och kväver min omgivning. Det är jag, och jag önskar så att jag var något annat.