Då var det så 6:e juni igen. En dag som egentligen ska förknippas med Sverige, svenska flaggan, svensk kultur, svenskt.. ja.. allt. Men är det så idag? Tillåts vi vara stolta svenskar och stolta över vårt land? Nej, jag tycker inte det. För en stolt svensk förknippar man med en sån där bonnrasist med gigantisk baksnus under läppen och ”100%-svensk-tröja”. Eller med mindre önskade partier kanske.

Vad är det egentligen att fira? säger många. Trams säger jag! Varför kan vi inte bara få en dag till att fira vårt vackra land? För det är ju verkligen vackert. Fråga alla dessa turister som kommer hit för att titta på städer och vandra i vår vackra natur. Vi kan fira att vi faktiskt har det så pass bra somm vi har det. Det finns absolut många problem, man kan diskutera sånt i oändlighet. Men kan man inte göra det övriga 364 dagar om året? Varför måste vi alltid se allt negativt? Det är så fruktansvärt typiskt människor. Gnat, gnat, gnat. Jäkla surkärringar är vi allihopa, allihopa, allihopa. Jaaag meeed, och duuu med. Och appropå barnsånger. Där är ytterligare en sak vi kan fira - våra svenska traditioner. Nej.. Just det. Vi har ju inga. Jag glömde det.

Sådana politiskt korrekta personer står mig upp i halsen. Det är så fånigt att tycka något bara för att tycka. Just det där ”baraföratt”. Må så vara att vissa traditioner inte kommer från Sverige ursprungligen, men vi har firat dom bra länge så för oss är det ju ändå tradition? Och om vi inte längre har traditioner är det vårt eget fel. Vi som hyssjar och dämpar, för vad ska invandrarna tro? Vi svenskar måste be om ursäkt för oss. Men varför?

Är det inte så att ett folk behöver traditioner? Man behöver dagar att fira, som firas ihop med andra och som alla (iaf de flesta) firar samtidigt. Lika mycket som ett försenat tåg bryter gränser och får folk att plötsligt börja prata med varandra ombord på tåget får ju traditioner oss att le mot varandra, att vara glada. Nör jag var tonåring jobbade jag i den lokala icabutiken, och jag minns att jag alltid ville jobba på midsommarafton och julafton. Av en enkel anledning. Alla kunder var så himla glada då, oc det gjorde mig varm om hjärtat. Där kom folk i finkläder och med glatt humör och liksom kastade små duttar med glädje överallt. Och lite hinder i den inte allt för organiserade ica nära-butiken rörde inte folk i ryggen. Det var ju en sådan bra dag som man sett fram emot länge.

Och det här med att en stolt svensk måste vara en bonnrasist eller nationalsocialist eller whatever, är inte det bara trams? Borde inte vi inse och veta bättre? Om vi själva inte hade övergett saker som ”rätten” att använda exempelvis svenska flaggan så hade det inte heller funnits en tro om att alla som bär den är just rasister. Vi förlorade för länge sedan makten om flaggan, men borde vi inte ta tillbaka den? Om alla gick runt med små svenska flaggor, och då menar jag alla oavsett ursprung, skulle man inte urladda de starka känslor det idag kan väcka? Varför har vi gett dom, eller låtit dom ta sig, rätten att använda vår svenska flagga och andra gamla symboler att användas och feltolkas? Varför låter vi oss hyssjas och tryckas ner, varför kan vi inte vara stolta över att ha ett förhållandevis välfungerande land?

Här i Sverige känner vi till kända amerikanska exportvaror, vi känner till vad som händer i Italien, vi känner till Japans kultur. Frågan är, gör vi det för att just vi svenskar är så oerhört smarta och söker upp informationen, eller känner vi till det för att respektive länder själva gör sig hörda? Skulle vi veta så mycket om världen om olika länder inte själva gick ut med en massa information och såg till att bli noterade? Reser man utanför Sveriges gränser känner väldigt få till Svenska varor eller ens Sverige som land. Vi svenskar själva talar om den svenska avundsjukan, jantes lag och landet lagom. Vi talar inte om hur stora vi är på exempelvis musik eller sport. Vi talar inte om hur förhållandevis bra vi ändå har det med exempelvis en sjukvård som når alla och som inte bara den rike har tillgång till. Vi talar inte om vårt välfärdssystem, eller om hur snygga alla är eller hur vacker natur vi har. Nejnej, är vi utomlands eller själva sitter och diskuterar måste vi såklart trycka ner ”det svenska folket”, oss själva. Det lustiga är att den svenska avundsjukan eller andra saker vi talar om sällan gäller invandrade svenskar, utan bara människor med svenska föräldrar. Så när man sitter där och ska berätta om Sverige och svenskar gör man alltså själv lika stor skillnad på invandrare och infödda som exempelvis en rasist skulle gjort. Bara att man säger olika saker. Hur stört är inte det? Det är alltså okej att göra skillnad på svenskar och svenskar, bara man inte säger något positivt om infödda och negativt om invandrare? Hade det inte varit bättre att i sin generalisering tala om svenskar som just dom som bor i sverige?

Istället för att till en invandrare säga ”vad kul att ni ändå ville flytta till vårat land!” säger många ”men vad sjutton skulle ni hit och göra, här finns ju inget att hämta! Hade det inte varit trevligare att flytta någon annanstans?” Det känns som ett sådant typexempel på vår egen syn på vårt land.

Jag tycker bara att det är tråkigt att det blivit som det blivit. ”Ja, men vad är det vi ska vara stolta över? Vi är ju ändå mer och mer på väg att bli som usa.” Jaha? Men gör något åt saken då istället? Varför envisas folk med att sitta på sina feta rövar och vara nöjda så länge dom får dricka lite sprit på nyårsafton och midsommar? Och förresten, angående att våra traditioner urholkats och blivit rena ursäkter att få supa. Det är inget argument emot traditioner. Det är något vi själva har skapat. Ge fan i att sup själva då så kommer ungarna inte vilja göra det heller och växa upp utan den delen som ett måste. Man präglas sedan barnsben hur saker och ting ska vara, speciellt just traditioner. Knaprar man selleri på familjemyskvällarna så kommer barnet när det växer upp förknippa selleri med det och tycka det är gott. Vi är så enkla. Därför borde det inte vara såå svårt att styra upp vissa saker. Det svåra är att få med alla och få alla att göra likadant. Ingen har såklart lust att börja bära en liten svensk flagga, eller ut och göra karavantåg på nationaldagen så länge inte alla gör det. I det fallet är ensam svag.

Man kan inte förändra synen på en så stor sak ensam, men tillsammans är vi starka.