Jag tenderar att bli besviken. Ofta. Väldigt ofta. Jag vet inte om det är jag som har höga förväntningar på människor i min omgivning eller om människorna jag har förväntningar på helt enkelt inte kan eller vill leva upp till det. Många gånger har jag tänkt att jag skall släppa förväntningarna, en person är som den är oavsett och jag kan inte förändra. Men jag kan inte förändra mig heller, jag är också som jag är, och då tvingas jag inse att det är lika bra att ge upp. Det finns ingen idé att fortsätta framåt om man är så olika, om man tänker så olika och ser på saker så olika, så att det jämt och ständigt brister. Därför faller jag åter tillbaka till att hoppas att personen ska vilja samma saker som jag. Men det händer aldrig. Vilket egentligen är rätt självklart. Om det inte är så från början, varför skulle det då bli det sedan?

Jag förstår. Ändå kör jag huvudet i betongväggen gång på gång och vägrar ge upp. En vacker dag kanske den ger vika?

Egentligen föredrar jag att veta. Så och så är det. Bra, då kan jag gå åt andra hållet. Sätt standarden en gång för alla så kan jag förhålla mig till det. Ursäkter är bara fåniga. Som ett hån emot verkligheten. Problemen finns inte men skapas ändå. Och jag är långt ifrån ensam. Och att någon ständigt ser problem blir ett hån emot mig. Emot min närvaro. Så varför ska jag fortsätta?

Jag vill bara skrika. Som vanligt hittar jag inget sätt att till fullo uttrycka hur ont jag har. Därför blir det ett ständigt ältande. Småprat om samma saker, om och om igen. För det gör så sjukt ont och släpper man bara ut lite i taget tar det längre tid att få bort det gigantiska svarta där inne. Skrika blir lösningen. Ljudlösa vrål ekar i mitt tomma inuti. Rop som aldrig når era öron cirkulerar runt runt runt i mitt inre. Varför? Varför vägrar du förstå? Varför betyder jag så lite att saker ständigt upprepas, görs om och om och om igen?

Jag hoppas dom är nöjda nu. När jag återigen faller till marken med ett mörkerhål i själen. När orken återigen är stulen. Hoppet återigen är bortrövat.

Jag hoppas dom är nöjda nu. När droppen rann över kanten och skapade välvningar som rubbade världen.

Jag behöver er inte.
Nu är det jag mot världen.

Bara jag.