Kvinnan som går på vägen där nere är trött. Man kan se det i hennes hållning. Man kan se det i hennes hy. Så länge har hon vandrat längs vägen att hon inte ens själv vet vart hon är på väg. Hon har åldrats, det vet hon. Men vart hon började, hur länge hon gått och vart hon nu ska det minns hon inte längre. Avsaknaden av speglar långt där inne i urskogen gör att hon inte kan se sig själv för att avgöra hur långt tiden har sprungit. Endast reflektionerna i sjöarnas spegelblanka yta om kvällarna skvallrar för henne om de rynkor som nu börjat växa fram, och händerna som blivit härjade av tiden. Kanske har hon varit på väg i en vecka. Kanske i ett år. Kanske i tio. Det enda hon vet säkert är vart hon från början var på väg.

En gång i tiden såg hon målet. Hon visste att det var långt dit, men hon såg det. Där var himlen alltid blå och fåglarna sjöng så vackert. Vildhästarnas föl sprang ikapp i dalen och hon visste att hon skulle vara Lycklig där. Om bara..

Utan att tveka gjorde hon sig av med allt som behövdes och kastade sig huvudstupa ut med Lyckan i sikte. Den färd som visade sig bli betydligt mycket längre än vad hon från början trott tog så sin början en kall och regnig höstdag i oktober. Genom blåst och regn och snö, upp över berg och ner i branta dalar vandrade hon. Skavsåren på hennes fötter blev större och större och blåmärkena efter åtskilliga fall var många. Men varje dag fortsatte hon sin färd, ty hos visste att målet skulle vara värt det.

Förblindad av framtidstro fortsatte hon trots att så många som hon mötte under vägen varnade henne och uppmanade henne att vända. "Lyckan finns inte där framme, den skall finnas inuti dig från början" sade dom. En och annan slöt upp vid sidan och följde henne en bit av vägen, var och en på väg till sin egen eftertraktade Lycka, och deras mål dök upp bara någon dagsvandring senare. Så kvinnan fortsatte alltid ensam. Vissa dagar var motvinden så hård att hon inte trodde hon skulle orka. Vissa dagar föll hon ner för stup så branta att ingen annan skulle ha överlevt. Men hela tiden kämpade hon vidare, för målet var snart nära.

Många gånger hade hon val att göra. Många korsningar passerades, många alternativ gavs. Men hon var envis. Hon visste. Hon hade hört orden och hon visste. Snart.. Snart var hon framme.

Men så blev hon tröttare och tröttare. Skavsåren och blåmärkena och skadorna var inte längre öppna sår utan gamla fula ärr. Märkena skvallrade om den tid som varit och huden var extra känslig där. Så lite krävdes för att det skulle göra ont, men haltandes fortsatte hon.

Sakta men säkert släcktes lågan i henne. Hoppet rann långsamt ur henne. Och hennes rop på hjälp var blott ett eko i den djupa, mörka skogen. Och så plötsligt insåg hon att dom haft rätt. Det är inte så det ska vara. Det är inte där framme Lyckan finns, det är här och nu och sådana saker går inte att pausa, att skjuta upp, att finna i framtiden.

Och något händer plötsligt. Hon förvandlas till ett rytande, vrålande lejon. Hennes ilska är total och hon hatar sig själv som slösat bort sig själv på det viset. Och hon hatar Hoppet som fick henne att tro att hennes Envishet skulle ge utdelning. Varför stannade hon inte för länge sedan? Eller vände åter? Eller tog en annan väg där ljuset funnits mycket närmre? Hon ryter och vrålar ut sin smärta och sin sorg och människor som befinner sig på andra ställen i skogen ryser av obehaget kvinnans sorgsna vrål åsamkar. Och hon faller till marken, blundar och bönar och ber att hon inte skulle ha fel, att hon skulle få sitt pris, att hon skulle vara framme. Men när hon åter öppnar ögonen är hon kvar på samma ställe, på den smutsiga, blöta, kalla stigen någonstans långt där ute i skogen. Utan väg tillbaka. Utan ork att gå framåt och med ett själv som inte längre är vad det var när färden påbörjades.

Och jag kan bara hoppas att hon har styrka och kraft nog att ta sig därifrån själv.

Lycka är förrädisk.
Följ era hjärtan, men släpp aldrig, aldrig gränsen för vem ni själva är.