Att inte orka. Det gör ont. Jag är så trött och matt och jag kämpar så mycket för att hålla ihop andra att jag inte riktigt har tid för mig själv. Jag vet att jag egentligen borde hålla ihop mig själv i förstahand, men istället lägger jag fokus på alla andra. Jag vill ju så gärna att ni ska må bra. Jag vill så gärna hjälpa. Ett leende i gensvar och jag kan andas i flera dagar till. Provisoriskt lindar jag in mig själv i eltejp och lite klister och hoppas att det ska hjälpa. Men jag ser sprickorna i själen. Jag ser hur skalet lossnar. Jag ser hur jag inte ser ut som alla andra.

Och ibland faller jag. Djupt, långt ner i det där stora mörka. Där nere ligger jag. Som på en kall, fuktig brunnsbotten. Med ben och armar i onaturliga vinklar. Håret som inte längre är långt och vackert smetar mot min varma panna. Allt klibbar. Jag fryser men svettas på samma gång. Och allt jag kan känna är mitt självhat. Allt jag har som sällskap är mig själv.



Jag hatar migsjälvet. Jag hatar att vara otillräcklig och att svag. Jag hatar att inte vara allt det där som man ska vara. Och jag hatar att jag ens bryr mig. Men det gör jag. Bryr mig. Jag letar upp andra, betraktar dom, studerar dom. Ingående söker jag efter egenskaper jag inte besitter, efter drag jag inte har. För jag vet att personerna som står mig nära uppskattar likhet. Dom uppskattar att få prata om sina intressen och ha en förstående, insatt person mitt emot. Och jag vill vara den personen. Tyvärr kan jag inte, för det är inte jag. Jag kan inte alla de där sakerna. Jag är en hejare på annat. Jag kan hoppa höga hinder eller rida avancerade skolor på en häst, jag kan redogöra för afghanhundens bakgrund, jag diskutera samhällsfrågor till jordens undergång, men jag kan ingenting om det som dom som är viktiga för mig har i hjärtat.

Jag räcker inte till.
Det är inte jag.

Så det enda jag kan göra är att betrakta. Avundas. Vilja vara dom. Längtan efter att vara någon annan blir åter stark. Människors ord om att jag är bra precis som jag är suddas ut, ett efter ett tills inget längre finns kvar. Och så kommer självdestruktiviteten. Jag hatar den jag är. Jag hatar min otillräcklighet. Alla andra förefaller så perfekta, så fulländade, att jag inte ens kan mätas med samma gradskiva.

Så jag ligger där. Ser död ut. Och i smyg betraktar jag alla dom där andra. Jag betraktar hur glada mina viktigmänniskor blir av att äntligen få ett utbyte. Hur dom suger i sig allt, brer på, drar samma historier som jag redan hört. Och jag ser hur dom lyser. På ett sätt som dom aldrig kommer göra med mig.

Och jag skäms över min otillräcklighet.
Och jag önskar att jag vore någon annan.

På riktigt.