Det är fascinerande ändå, hur komplex en människa kan vara och hur lite andra kan förstå. Jag snurrar och snurrar och blir yr av snurrandet, jag trasslar och trasslar och slår knut på mig själv. Psykologen säger att det är jobbigt att snurra och trassla men att det är ett hälsotecken och att det vore värre om jag bara såg allt dåligt och höll fast vi det. Nu ser jag allt det bra också. Jag når bara inte dit.

Så jag snurrar och trasslar i tankarna. Och det onda äter upp mig. Det stora svarta mörkerhålet sväljer mig. Och det gör så jävla ont. Min smärta. Skapad av minnen jag inte minns och upplevelser jag inte kommer ihåg. En explosion av känslor i bröstet och jag faller ner. Inte död. Men sårad. Trasig. Och det enda jag kan göra för att bli av med smärtan är att dränera. Tömma mig på det. Tappa ur allt det varma blodet för att, för bara en liten stund, få ro i kroppen igen.

Sedan stänger jag av. Bygger muren. Dödar det av dig som jag bär i mitt inre. Det är inte meningen men du måste dö för att jag ska överleva. Jag går sönder annars. Graderna sjunker och kylan tar över. Du säger att du saknar men jag kan inte säga det samma. Säger jag det så känner jag det och det får jag inte. Det är för riskabelt. För falrigt. Så jag håller mig avstängd. Dagarna går på rutin och jag känner inget mer. Ingenting. Jag är avstängd. Iskall. Död.

Ett måste för att överleva.

Och så står du där en dag. Livs levande så som jag minns dig. Trots att jag dödade dig så står du där. Och du förväntar dig att jag ska leva och vara lika varm och tillgänglig som du. Men du är ju död! Hur kan du stå där ändå? Hur kan du komma där och tro att jag ska ta ner murarna igen? Att jag ska slå på igen. Leva igen. Nå utanför mig själv igen. Du lämnade mig och jag dog och skall aldrig mer leva. Det finns ingen på- och avknapp att använda. Det finns ingen timer. Det finns ingenting.

Bara smärta.

Min smärta.

Och ingen skall behöva leva med den. Den är min och min enbart. Jag stänger av för att jag måste. Jag kämpar med sanningar för att jag måste. Jag trasslar och snurrar och fumlar för att det är sådan jag är skapad. Ingen skall behöva leva med det. Ingen skall behöva hantera det. Ingen annan än jag.

Så jag lämnar nu.
En snygg sorti.

Och jag finns inte mer.