Om man ständig hamnar i konflikter eller konstiga situationer med andra, då kanske det är dags att leta efter problemet hos sig själv? Är det verkligen alla andra det är fel på, är det alla andra som är dumma i huvudet eller som missförstår? Om alla andra ständigt uppfattar saker på ett annat sätt än mig själv, är min uppfattning så bombsäkert den rätta då?

Självklart kommer man inte överens med alla. Självklart uppstår missförstånd. Självklart kan man ha olika uppfattning om en händelse, en situation eller livet i övrigt. Men är det verkligen möjligt att det ska vara så hela, hela tiden? Är det inte dags att öppna ögonen då, och istället för att pendla mellan ytterligheterna "alla andra är dumma i huvudet" vs. "alla hatar mig och det med all rätt" eller diverse andra motsatser, ta tag i sig själv och sitt liv? Det går att jobba bort. Det går att lära sig att tänka efter först, att inte köra över andra, att inte konstant trampa alla på tårna eller vad som nu kan vara problemet.

Kanske är det lättare att rikta sig utåt och leta fel hos andra istället för att ta itu med sig själv och inse att man själv har många fel och brister, precis som alla andra. Kanske är den ruttna stinkande vetskapen om alla felaktiga beslut och handlingar man själv gjort för tung för att axla. Well, det borde man kanske tänkt på innan. Man kan inte låta alla andra lida för att man själv är för feg för att blicka inåt. Och till syvene och sist är det likförbannat man själv som får lida i slutändan. Det är man själv som blir stående där, ensam och övergiven i den mörkaste av vråerna, om man fortsätter framåt och som en ångvält mejar ner alla andra. Och ensam är inte roligt. Ensam är inte roligt alls. Och så blir det.

Kanske är det dags att öppna ögonen innan det är för sent?

Jag försöker jobba på det.
Varje dag.