Jag går sönder här.

Jag vill inte vara släkt med ett monster. Jag vill inte vara avkomman av ett monster. Jag vill att allt ska vara lugnt och bra och vanligt som för alla andra. Men så är det inte och jag hatar det.

Ett samtal. Ett av de konstigaste samtalen i mitt liv. Sen ett samtal med min bror. Pusselbit efter pusselbit. Och jag förstår. Och jag kan se det framför mig trots att jag inte vill. Jag vill verkligen inte. Men jag kan inte blunda. Vad vore jag för människa då? Som alla andra stendöda idioter vårt samhälle kryllar av. Dra ner rullgardinen, låtsas som att man inget vet, slippa se. Är det den rätta metoden?

Jag kan inte det.
Hur mycket jag än önskar att jag kunde så kan jag inte.

Jag måste göra något.
Men vad? Vad kan jag göra?

Och rädslan finns alltid där. Ständigt. Kanske blir jag sådan en vacker dag? Kanske är jag redan som Honom. Kanske är jag Honom. Kanske.

Jag vill bara sticka huvudet i sanden.
Jag vill att allt ska vara bra.
Jag vill att det förflutna ska förbli det förflutna.
Jag vill inte att det förflutna blir idag.

Men det blev det.

Och nu måste jag göra något.

Vad?