Jag undrar om det sitter någon där uppe någonstans och har himla roligt åt mig. "Nämen vafan? Ungdjäveln överlevde uppväxten? Så kan vi inte ha det! Nä, då kör vi full styrka igen! Repeat bara! Hahaha!"

----------------

Någonting som jag häpnas över när jag sitter och läser runt på olika organistaioners hemsidor är att om man utsätts för psykisk misshandel, om man förföljs och hotas och allt sånt.. Då ska man ha ork nog att anteckna varje gång något händer. Man ska dokumentera och fotografera. Man ska skriva ner tidpunkter för eventuella misshandlingar och övergrepp och man ska kontakta polis varje gång. Vaddå varje gång? Ska det ens få ske mer än en gång? Hur i helvete ska man orka dokumentera allt på det sättet när det är man själv som är utsatt för det? För att det ens ska kunna bli ett fall av det hela behövs alla dom där bevisen, och man får vara glad om det ens räcker. Jag vet, för vi har varit inne i det. Min mamma har fått kämpat sig gul och blå för att evisa och motbevisa. För vad gör man när ord står mot ord? Ja inte tar man det säkra före det osäkra iallafall och för barn och kvinna i säkerhet. Nej, det vore alldeles för kränkande mot mannen. För OM han nu inte slår, då har han ju all rätt i världen att få träffa sina barn. Men hallå? OM han nu inte slår är han väl en normalt funtad människa som går att resonera med och som då kan förstå varför man vill ha barn i säkerhet tills saken är utredd? Då borde han väl förstå?

Jag kan inte förstå hur man ska tvingas leva i en situation i över ett år, kanske flera, bara för att man inte vet säkert. För att (världens långsammaste) utredning pågår?

Jag förstår inte.
Kanske är jag korkad. Kanske förenklar jag saker lite väl mycket. Och må så vara. Men jag har sett det. Jag har levt i det. Jag har levt med längtan efter att någon ska se, någon ska förstå. Längtan efter att få hjälp att bli räddad.

Nu är det min tur att hjälpa och rädda.

Jag orkar inte, men jag vet att jag måste.
Och jag ska göra det.