Det är en tidig lördagmorgon och jag kan inte sova. Hela natten har jag vändit och vridit på mig i sängen. Tittat på mobilen. Slumrat till lite, drömt något obehagligt för att direkt vakna till igen. Nu börjar solen gå upp någonstans långt där bakom träd och hus och det ser ut att bli en fin dag. Precis som utlovat. Jag skulle kunna gå upp nu och börja dagen men jag är för trött. Kroppen är för trött. Det är som att jag är vaken men fast i en dröm. Som att jag är vaken fast jag inte borde.

Det är mycket jag inte borde.

Jag borde inte hänga upp mig och gå runt och bära på saker som andra uppenbarligen släppt för länge sedan, om dom ens burit på det över huvud taget. Det vet jag inte. Men när det öppet deklareras om än det ena än det andra. Bara aldrig det. Då antar jag att det inte finns. Och då skall det inte finnas här heller.

Så jag släpper det nu. Jag försöker gå vidare så som alla andra verkar göra.

Saker blir aldrig som man tänkt sig. Och varje gång jag omreviderar vad jag önskar och börjar sänka guarden lite får jag slag efter slag i ansiktet. Slag som gör ont. Slag som lika gärna kunde vara en kniv i magen eller ett skott i pannan. Slag med dödlig utgång. För varje gång jag blir träffad dör något inom mig. Kanske inte alltid med en gång. Ibland går det långsammare. Ibland dör det inte förrän jag ser hur andra beter sig. Förrän jag ser andras ovilja eller andras sätt att blunda och gå vidare.

Blunda och gå vidare. Det ska jag också försöka göra. Jag brukar i smyg betrakta folk. Analysera deras beteende på avstånd. Folk är medvetna om vad dom visar utåt, därför är deras handlingar eller ohandlingar alltid medvetna val. Dom visar den attityd utåt som dom vill att andra ska uppfatta. Om jag exempelvis tar avstånd från en person förstärks detta av att ha kontakten med flera andra istället. Handlingen görs större genom att utesluta den första personen och låtsas som om ingenting hänt när det gäller andra. Är man istället inaktiv och låg när det gäller allt blir kontrasten inte lika stor utan man visar tecken på ett allmänt avståndstagande eller en trötthet när det gäller allt. När jag betraktar folk och deras handlingar läser jag säkert in en del felaktiga saker. Men det baseras på vad folk sänder ut och eftersom jag inte känner några korkade personer tror jag dom är högst medvetna om vad dom ger för signaler.

Jag tänker väldigt mycket. Det är sådant som gör att jag ligger sömnlös. Det mesta lämnar aldrig mitt huvud vilket gör att om andra är för öpptagna med sig själva så uppfattas det aldrig. Folk verkar ibland bli förvånade över att jag också kan bli ledsen. Att jag kan reagera. Att jag har gränser, drömmar, förhoppningar. Känslor. Jag blir ledsen då. Jag är så mycket mer än vad folk verkar se och det får mig att undra om dom tittar över huvud taget.

Det verkar bli en fin dag idag. Himlen är blå och solen skiner redan mot hustaken. Kontrasten blir genast stor mot mitt mörka inre. Alla svarta ontkänslor som bosatt sig i min kropp under lång tid nu och under natten tagit mer och mer fäste. Trötthet är aldrig bra när det gäller ångest. Inte ledsenhet heller. Nu är jag både trött, ledsen och besviken så jag vet vad jag har att vänta under dagen. Jag hoppas jag har medicin kvar. Nu har jag inte skurit på länge och jag vill inte att idag ska förstöra det. Jag vägrar.

Och som sagt. Jag ser att ni släppt, så jag släpper också. Det kanske är bra efter så lång tid. Det kanske är vad som krävs. För det bättre. Det kanske leder till något bra i slutändan. Något nytt. Något ljust. Något som inte gör så ont.

Jag kan alltid hoppas.

Vad ska jag annars göra.