En mening kan göra stor skillnad. Den kan vara avgörande. Ett ord. Några få stavelser. Det kan vara allt som krävs, det kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Det kan vara oåterkalleligt.

Jag är dålig på att stå fast vid mina gränser. Jag känner dom. Verkligen jättestarkt. Men min strävan efter att komma framåt, att laga, att göra bra igen, gör att jag om och om igen bortser från dom. Att jag överskrider dom, tvingar mig själv att fortsätta i samma spår trots att jag vet med mig att det inte fungerar så. Men jag vill så gärna.

Men ibland kan även jag förstå när det var nog. Ibland kan några få ord kännas som ett hinder på tok för stort för att komma över. Jag kan känna mig så sårad eller besviken eller vad som helst att jag helt enkelt inte orkar mer. Pga några få ihopsittande bokstäver som uttalats eller skrivits ner och visats för mig på en dator eller telefon. Det kan vara allt som krävs. Dom kan riva värre än dom värsta ord som uttalats mot mig. Som glasskärvor rakt in i min själ. Bara för att jag inte orkar. För att det var fel tillfälle. Kanske är jag bara känslig.

Men jag känner gränsen i mig.

Frågan är vad jag skall göra med den?