Ofta när jag varit hos psykologen känner jag mig tom och förvirrad. Jag brukar klara av att säga hejdå, konstatera att det är samma tid nästa vecka som gäller, ta mig ned för trappen, ut genom dörren och ut på gatan. Väl ute i den friska luften brukar jag bli akut illamående. Jag brukar börja kallsvettas och huttra och frysa och skaka. Vill det sig illa kan jag "tappa hörseln", det brusar och och låter som man är i en konservburk, och det kan svartna för ögonen. Allt går väldigt snabbt och oftast lyckas jag samla mig med en gång igen. Hade det sett annorlunda ut på gatan utanför hade jag säkert lyckats gå vilse, nu finns det bara en väg att välja på och den leder till bussen så dit tar jag mig alltid. Ibland vet jag inte ens hur jag lyckas ta mig hem. Allt bara flyter ihop och är konstigt och förvirrat.

Idag var en sådan dag. Jag tog mig hem, mötte Anders på vägen och plötsligt sitter jag hemma i soffan.

Vi pratade jobbigheter idag. Jag nämnde saker jag aldrig nämnt förut. Min pratis är bra. Hon pressar mig inte så när jag snorat och grinat en stund utan att komma vidare så ställer hon nya frågor istället och vi lämnar ämnet. Det är bra. Till och med hos psykologen känner jag press att leverera vissa saker. Till och med där vill jag bara bra och göra rätt och som man ska. Trots att det inte finns något rätt eller fel där.

Jag mindes många saker idag. Jag mindes hur min kamrat hoppade ur sängen och flydde. Jag mindes ljuset utifrån, den tidiga sommarmorgonen. Jag mindes natten i sommarstugan. Bankandet på dörren. Rädslan. Jag mindes ögonen. Ljuden. Dofterna. Jag mindes paniken. Den äckliga kvävande paniken. Jag mindes saker jag aldrig nämnt förut. Och jag nämnde saker jag aldrig förut yttrat högt.

Vi pratade om annat också. Vi pratade om att jag är en överlevare. Det kändes skönt att höra någon säga det. Min konstanta strävan framåt är antagligen vad som räddat mig, vad som gjort att jag klarat mig så pass bra som jag ändå gjort. Jag hade kunnat gå under där i alkoholen och svordomarna och livsmörkret. Men det gjorde jag inte. Jag strävade ständigt framåt, och gör det än idag.

Hon lade fram saker på sätt jag aldrig tänkt själv. Min förmåga att känna saker så oerhört starkt till exempel. Hur många gånger har jag inte försökt förklara och skriva om hur glad jag kan bli av att se andra bli glada. Hur åsynen av att en medmänniska hjälper en annan kan ge mig gåshud eller hur någon som blir glad kan ge mig tårar i ögonen. Eller som igår när jag haft en väldigt bra eftermiddag och var riktigt glad, och på grund av glädje inte kan somna förrän framåt småtimmarna. En så enkel sak som en aktivitet med hunden gör mig nästan hög av.. ja.. glädje. Pratis sade att det antagligen kan vara ytterligare ett steg i min överlevnadsmekanism. Förmågan att insupa varenda liten gnutta glädje i en situation. Att hamstra glädje och lycka likt ett djur som äter upp sig inför vintern. Jag har aldrig vetat när "nästa bra stund" ska komma, så jag har varit tvungen att ta till vara på det jag fått tilldelat mig. Istället för att vara arg för det 3748:e hotet som utdelades dagen innan har jag istället tackat och tagit emot för dom skratt och skämt som utdelats. Något annat hade varit för destruktivt, både för mig själv och familjen. Hade jag gett upp skulle mörkret ha tagit mig för länge sedan och jag hade antagligen inte suttit här idag och skrivit om dagens psykologbesök.

Så ja.. Vad vill jag ha sagt egentligen? Jag vet inte. Det är bara skönt att skriva lite dom få gånger jag faktiskt minns vad som tagits upp och vad som sagts. Oftast brukar det vara som bortfluget direkt när jag kliver ut ur rummet.

Men om någon tvivlat så fungerar dom alltså rätt bra, dom där försvarsmekanismerna. Det är jag ett levande bevis för.