Så mycket som har hänt. Men samtidigt ingenting. Mina andetag slår mot de kala väggarna som pendeln i en stor köksklocka. Tystnaden i rummet är öronbedövande och de ljudlösa skriken i mitt inre är så höga att ingen hör. Inte ens hundarna reagerar på att något är fel. Jag är samlad. Jag andas. Lyssnar. Tänker.

Jag står vid en avgrund. Det är svart där nere. Vad som döljer sig bakom mörkret ser jag inte. Många gånger har ljuset på andra sidan tunneln tagits ifrån mig. Så många gånger att jag inte längre har koll på räkningen. Nu är bara en gång i mängden. Så nu är där svart som natten. Svart, mörkt och kallt. Jag tvekar. Jag tycker så mycket om att ha det där ljuset att se fram emot. Det där svaga skenet som ibland, i korta perioder, skymtas någonstans långt där nere. Mörkret skrämmer mig. Jag är en delare. Jag vill dela. Den möjligheten finns i det där ljuset. Det svaga lilla sken som ibland finns i min närhet. Det ljus som släckts ytterligare en gång.

Jag trampar lite på stället. Velar. Vill inte riktigt.

Vågar inte.

Långsamt fäller jag ut armarna. Kanske hoppas jag att dom ska förvandlas till vingar om jag kastar mig framåt? Jag lutar huvudet lite bakåt och sluter ögonen. Det spelar ingen roll om jag blundar eller håller ögonen öppna. Mörkret äter upp allt vad synmöjligheten heter. Så jag står där. Känner försiktigt med foten efter den skarpa kanten, ställer mig nära.

Och så lutar jag mig framåt. Lite till. Känner hur jag faller över kanten. Känner hur vinden rusar mot mitt ansikte, sliter i mitt hår, i min kropp, i mina kläder. Jag faller och faller och jag har ingen aning om var jag hamnar.

Jag låter mig falla.


Människor tenderar att snöa in sig själva in i små hörn. Jag betraktar och undrar varför. För jag förstår sällan. Det brister så ofta i kommunikationen mellan mig och andra. Jag betraktar tyst. Dom låter och låter. Så många onödiga ord som utväxlas. Ord är fina och bra. Men för många ord kan skada det med. Iallafall när inte alla når fram så som dom var menade. Kanske är jag bara känslig. Men jag har så många gånger blivit träffad av ord som piskat mig, slagit mig, misshandlat mig. Ord som varit riktade till mig. Ord som varit riktade till andra. Dom snurrar i mitt huvud. Jag spelar upp dom om och om igen.

Så tänk efter först. Tänk efter hur dina ord eller handlingar når fram. Jag är långt ifrån bra på det, men jag försöker.
Tänk på vad dina ord och handlingar gör. Tänk efter först hur dom påverkar andra. För det gör dom.