Jag läser utvecklingspsykologi i skolan just nu. Det är väldigt intressant och jag slukar allt föreläsarna talar om med hull och hår. Och jag inser hur mycket som faktiskt går att förklara. Flera gånger blir jag tårögd av träffsäkerheten i historier som berättas, jag ryser när jag ser förklaringarna till mitt eget beteende. Hur det "skulle" ha varit vs. hur det faktiskt var för mig och mina syskon.

Min psykolog sade senast att jag var en tuff tjej när jag var liten. Jag har aldrig sett det på det viset. Aldrig, verkligen. Händelserna som skedde var normalt i vår värld och länge tog jag för givet att det var det för andra också. När jag väl insåg att det inte var så som andra hade det i sina hem var det ändå vardag för oss, det var vad man hade. Man ger inte bort det enda man har.

Att hon sade just så var i samband med att jag försökte berätta om en enskild händelse som gör att jag än idag fortfarande inte kan höra viss musik utan att omedelbart börja kallsvettas, gråta, höra ord upprepas om och om igen och nästan kräkas. Det är givetvis svårt för mig att tala om eftersom jag börjar må fysiskt dåligt och hela min kropp går in i försvarsställning. Det var ett ganska typiskt tillfälle i vår familj. Pappa hade druckit. Vi hade haft några på besök, något vi sällan hade. Allt var jättekonstigt. Musik spelades. Jag satt vid bordet och ritade och försökte utöva någon form av aktivitet medan mamma grät vid spisen där hon gjorde middag och pappa var full, vinglade, gapade och skrek och smällde med saker. Han betedde sig konstigt. Alla gick och lade sig tidigt. Det brukade vi göra när saker gått över styr för att slippa mer. För att invänta en ny dag. För att överleva. Pappa raglade. Det var förhållandevis sällan han gjorde det men sådant skrämmer mig än idag. När människor tappar kontrollen rent fysiskt och inte längre kan styra sin kropp. Det skrämde mig då och det skrämmer mig nu.

Den kvällen somnade pappa mitt på köksgolvet. Han var ju så full så han kunde inte ta sig någonstans. Jag skrev på en lapp att jag var rädd, vek lappen till ett pappersflygplan och kastade ner för trappen ner till nedervåningen. Givetvis gjorde det ingen som helst skillnad och jag vet inte hur jag tänkte. Jag kan inte ha varit särskilt gammal då och jag fick ändå bara skäll för lappen i slutändan. Men så gjorde jag. Jag märkte att allt var lugnt. Jag hörde pappas snarkningar. Huset var nedsläckt. Jag kikade på klockan som inte var mer än strax efter åtta på kvällen. Försiktigt tassade jag ner till storarummet, slog på tvn och satt där i mitt hellånga nattlinne och titta på circus på tv.

Min psykolog frågade varför jag gjorde så. Svaret är för att jag ville se circus. Jag har alltid varit förtjust i sådana saker och jag ville helt enkelt se det. När allt väl var lugnt och fritt fram så kunde jag inte låta det hindra mig från något jag ville se på tv. Så där satt jag i mörkret för mig själv och tittade på dansande circushästar och vackra människor som slängde sig från trapets till trapets i taket.

Att det var starkt av mig på något sätt har jag aldrig ens tänkt på. Nu i efterhand kan jag se att det antagligen var det som fick mig att överleva. Mina krampaktiga försök att behålla något normalt. Att sitta och rita mitt i tredje världskriget är inte kul men det hjälper en att fokusera på något. Att titta på circus på tv var lite läskigt eftersom pappa kunde vakna när som helst, men jag ville så gärna och jag gjorde det. Jag har aldrig tidigare sett det lite bisarra, det surrealistiska i det hela. Förns nu.

Men om jag nu var en tuff tjej. Om jag nu var så stark. Varför kunde jag inte göra mer? Varför kunde jag inte rädda min familj? Varför kunde jag inte få det att sluta?

Varför fortsatte det i år efter år? Varför finns det fortfarande?

Om jag var så stark, varför gjorde jag inte mer?