05:33
05:33
Jag vaknar med ett ryck. Som vanligt har jag drömt någon hysterisk mardröm, och som vanligt har jag blivit tystad. Jag känner ilskan och frustrationen som snurrar där inuti och jag är så jävla less på andra. Andras svarta sörja är alltid värre än min. Andras smutsiga, vidriga smärta är starkare än min. Mer värd. Mer betydelsefull. Som om det vore någon jäkla tävling.
Likt boskap vallas jag runt i fållor. Jag drivs framåt, bortåt hela tiden. Piskor viner i luften och jag skräms av bara ljudet. Jag vet hur ont det gör så jag försöker frenetiskt att undvika dom. Om och om igen vänder jag ut och in på mig själv i försök att vara till lags, att blidka, att göras glad. Mitt liv går ut på att så gott jag kan göra andra nöjda. Men jag orkar inte längre. I så lång tid har jag försökt göra mig själv hörd, jag har försökt förklara att min sörja som jag andas också gör ont. Att den är för mycket. Att jag inte kan. Men det har aldrig spelat er någon roll.
Så nu seglar jag till marken. I så lång tid har jag sprungit runt i fållorna och försökt och försökt. Gått på samma trasiga plankor, samma rostiga spikar i staketet. Nu orkar jag inte längre. Min kropp känns tung och omedgörlig och jag kan inte längre ta mer skit. Jag blir bara argare och argare och ilska förgör. Så nu låter jag er piska. Och ni slår och slår och slår. Avreagerar er med dom långa läderpiskorna och det snärtar och viner i luften. Streck efter streck placeras ut på min bleka hy och min själ slås blodig av dom jag älskar mest. För att jag inte fortsatte. För att jag inte kunde. För att jag inte räckte.
Kanske skall jag vara tacksam för att ha blivit visad hur livet egentligen fungerar. Kanske ska jag vara tacksam för att ha fått slå huvudet i väggen gång på gång genom att ha försökt blidka andra.
Så. Tack för att ni öppnade mina ögon och lät mig förstå hur verkligheten fungerar. Tack för att ni lät mig förstå min verkliga plats i allt. Och tack för att ni fick mig att inse mitt verkliga värde.
Tack.
Verkligen.
Jag hoppas ni är nöjda och att ni mår bättre nu.
Jag vaknar med ett ryck. Som vanligt har jag drömt någon hysterisk mardröm, och som vanligt har jag blivit tystad. Jag känner ilskan och frustrationen som snurrar där inuti och jag är så jävla less på andra. Andras svarta sörja är alltid värre än min. Andras smutsiga, vidriga smärta är starkare än min. Mer värd. Mer betydelsefull. Som om det vore någon jäkla tävling.
Likt boskap vallas jag runt i fållor. Jag drivs framåt, bortåt hela tiden. Piskor viner i luften och jag skräms av bara ljudet. Jag vet hur ont det gör så jag försöker frenetiskt att undvika dom. Om och om igen vänder jag ut och in på mig själv i försök att vara till lags, att blidka, att göras glad. Mitt liv går ut på att så gott jag kan göra andra nöjda. Men jag orkar inte längre. I så lång tid har jag försökt göra mig själv hörd, jag har försökt förklara att min sörja som jag andas också gör ont. Att den är för mycket. Att jag inte kan. Men det har aldrig spelat er någon roll.
Så nu seglar jag till marken. I så lång tid har jag sprungit runt i fållorna och försökt och försökt. Gått på samma trasiga plankor, samma rostiga spikar i staketet. Nu orkar jag inte längre. Min kropp känns tung och omedgörlig och jag kan inte längre ta mer skit. Jag blir bara argare och argare och ilska förgör. Så nu låter jag er piska. Och ni slår och slår och slår. Avreagerar er med dom långa läderpiskorna och det snärtar och viner i luften. Streck efter streck placeras ut på min bleka hy och min själ slås blodig av dom jag älskar mest. För att jag inte fortsatte. För att jag inte kunde. För att jag inte räckte.
Kanske skall jag vara tacksam för att ha blivit visad hur livet egentligen fungerar. Kanske ska jag vara tacksam för att ha fått slå huvudet i väggen gång på gång genom att ha försökt blidka andra.
Så. Tack för att ni öppnade mina ögon och lät mig förstå hur verkligheten fungerar. Tack för att ni lät mig förstå min verkliga plats i allt. Och tack för att ni fick mig att inse mitt verkliga värde.
Tack.
Verkligen.
Jag hoppas ni är nöjda och att ni mår bättre nu.
Kommentarer
Trackback
