Jag springer. Jag känner hur andfådd jag är, hur jag snart inte orkar längre. Men jag måste fortsätta. Så jag tvingar benen att bära, jag tvingar kroppen att fortsätta framåt. Jag snubblar och ramlar och faller. Måste gömma mig. Dom är nära nu. Panikslagen ligger jag tryckt mot marken. Det vissna ängsgräset sticks emot min bara hud och jorden känns kall mot kroppen. Insekter kryper upp på mig och promenerar rakt över mig. I vanliga fall skulle jag ha skrikit till och slängt mig upp, men nu är jag fokuserad på annat. Jag måste gömma mig. Jag vet att det är omöjligt men jag måste försöka. Pulsen ekar inuti mitt huvud och hela mitt inre är på väg att explodera av panik och rädsla. Stegen är nära nu. En hård hand drar tag i min arm, sliter upp mig på mina fötter. Någon håller fast mig bakifrån med en kniv mot min strupe. Jag hinner känna igen doften av ölandedräkt innan jag känner att kniven långsamt dras runt min hals. Det gör inte särskilt ont men jag känner hur det ljumma blodet plötsligt rinner ner över min bröstkorg, tvärs över brösten ner mot magen.

Sakta segnar jag till marken. Det sista jag ser är min far stående där med kniven i sin hand. Hans ögon är kalla som is. Hans röst säger något jag inte förstår.
Jag sluter ögonen och släpper taget.

Jag dör.
Sedan vaknar jag.

Iskall och orolig klamrar jag mig fast vid kudden jag har framför mig. Pulsen är hög och jag mår illa. Trött av jakten i drömmarnas värld vill jag gärna sova lite till men ångesten är på väg och jag måste avleda mig. Jag tvingar upp mig. Pussar på valpen. Dricker vatten. Ser mig själv i spegeln. Fula äckliga mig. Och jag hatar mig då. Jag hatar mig själv så innerligt att det är svårt att beskriva med ord. Jag äcklar mig. Spegelbilden är så motbjudande att jag blir upprörd och irriterad, och jag tvingar mig att vända mig bort.

Lägger mig igen. Blundar.
Och drömmer återigen om att bli jagad.
Fångad.
Dödad.