Jag vill bara skrika. Rakt ut. Högt. Och för alltid.

Mitt inuti är så rörigt. Så trassligt. Och jag orkar inte med det. Jag vill tömma ur det, spy ur mig all den svarta sörjan och låta den försvinna tillsammans med de allt varmare vindarna som sommaren för med sig. Jag är så trött på mig själv och på mina egna ord att jag undrar om jag är på väg att driva mig själv till vansinne. Jag sluter mig och bär allting ensam. Så gör man har jag fått lära mig, och jag undrar om någon kan förstå hur svårt det är att lära om.

Så många nätter som jag spenderat. Med ångest. Med kyla. Med mig själv. Längtades efter någon. Längtandes efter något. Jag ville bara ha det där enda. Det där lilla. Men det fanns aldrig. Det fick inte finnas. Och nu vill jag inte längre. För att skydda mig slutade jag vilja. Jag slutade längta. Och jag klarade mig själv så som jag alltid gjort. Jag ristade röda streck på benen och jag skrek och gapade på mig själv. Men jag lyckades alltid, alltid samla ihop mig själv igen. På egna ben. Ensam.

Det där stora mörka tomrummet i mig kommer antagligen aldrig bli fyllt igen. Hur mycket jag än matar det kommer det aldrig vara nog. Hur mycket jag än ger det kommer där alltid vara ett tomrum som kräver mer och mer och mer. Och jag vet inte om det alltid varit så. Jag vet inte om det ska vara så. Jag vet inte om jag vill ha det så.

Så jag lever mitt liv bakom en hinna. Avskiljd från verkligheten kan jag skrika och gapa bäst jag vill. Ingen hör. Ingen behöver bry sig. För ibland handlar det bara om mig. Mig och ingen annan.

Och ibland hatar jag mig.

Rädda mig.