Resan mellan Göteborg och Stockholm kändes oändlig. Stad efter stad och skog efter skog susade förbi utanför bilfönstret i en allt mörkare vinterkväll. Jag och min vän sjöng högt med i låtarna på radion för att få tiden att gå lite snabbare och i baksätet satt min mor och min bror inknölade och försökte vila. Det var nära nu.

Jag sover alltid oroligt men den natten uppe i Stockholm, natten till dagen med stort D, längtade jag så mycket att det värkte i kroppen och jag blandade sömn med ett gäng varv runt i sängen. Snart var det äntligen dags!

Jag är så gott som uppvuxen med afghaner. När jag var en tvärhand hög ägde vi två "sjuttiotalsafghaner" som mamma brukar kalla dom. Mer vilda än tama fyllde dom våra liv med spratt långt innan jag har mina första minnen. Efter några år med en schäfer och ett litet hundglapp skulle vi så skaffa hund igen. Jag minns att det talades om en flat coated retriever, men hem kom vi med en gul liten afghantik med svart nos. Jag var till och med med och betalade en summa av mina egna sparade pengar för att jag så gärna ville ha en hund. Sindy kallade vi henne. Senare blev det även en liten, söt, black n´tan-donna, Barbie, men Sindy blev för evigt inetsad i mig.



Sindy var min ögonsten, min hjälte och min kompanjon. I en annars väldigt kaotisk tid blev hästen jag då hade och de båda hundarna något tryggt och bestående för mig. I högstadiet var det häftigt att ha en lydig labrador eller en bastant berner senner. Afghanen kom på 137:e och därmed sista plats i aftonbladets lista över smarta hundraser (och vi vet ju alla vilken enastående journalistik som bedrivs av kvällstidiningarna) något jag givetvis fick höra om och om igen. Men det gjorde inget. Visst var det tröttsamt att höra i längden, men alla som känner en afghan har insikt nog att veta att det i den fyrbenta, långpälsade varelsen gömmer sig evig vishet blandat med en pajas och en narr.



Som 20-åring flydde jag det helvete på jorden som befäst sig i vår familj och flyttade ensam ner till Göteborg. Både hund- och hästlös klättrade jag snart på väggarna av rastlöshet och varje år på My Dog-mässan smög jag bland utställningsringarna och suktade. Hoppades. Längtade. En dobermann vore kanske något? Eller en saluki, dom är ju så vackra. Jag nästan undvek afghanringen för att jag redan visste. Men varje år hamnade jag just där. Mitt bland alla långnosade, långpälsade vishetspajasar. Och varje år var det lika svårt att slita sig.

Lycka. Som att hitta hem.

I perioder spanade jag runt mycket på internetsidor om afghaner, om vinthundar och om utställning, så när jag plötsligt upptäckte att min älskade gamla Sindys dotter skulle paras visste jag att det var dags. Skulle jag ha en afghan skulle det såklart vara ett av Sindys barnbarn!

Trots att jag var diagnostiserad med både depression och ångestsyndrom, gåvor från min far, försökte jag pressa mig ännu lite mer med jobb. 12 000 är en oädnlig summa pengar för mig, plus att man såklart vill ha extra pengar till resan upp till Stockholm och till nya saker till sin valp. När jag dessutom fick veta att jag kommit in på socionomprogrammet verkade allt bara vara menat att bli. Mycket hemmastudier = mycket tid till valpen. För en gångs skull verkade saker gå min väg.

Tiden gick och hoppet var på väg att rinna ifrån mig. Kanske var det inte dags ännu? Kanske var det inte min tur? Men så kom mailet: "Vill du ha vackra Baguss? Ring mig!". Jag kastade mig såklart på telefonluren, ringde Rickard och mamma och Anders. Räknade pengar. Skulle jag ha råd? Det fattades fortfarande lite. Men det måste gå! Pengar kan inte vara det som avgör huruvida det står eller faller.

"Ja, det vill jag!" Skicka. Vänta Längta.

Väl framme hos Christina var jag näst intill svimfärdig av förväntan. Lyckan var total! Några nyfikna afghaner betraktade oss när vi kom, och så äntligen fick jag träffa honom! Min fina lilla valp! Min älskade, fina lilla valp.

Resan ner igen förflöt betydligt snabbare än resan upp. Den lilla krabaten sov hela vägen ner och intog sedan sitt nya hem med förvånansvärd stor ro. En riktig liten ligist visade det sig vara, med energi för ett helt kompani vände han snabbt uppochned på både lägenhet och tillvaro. Och allt jag kunde göra var att le.



Så nu sitter jag här. Cerberus som jag kallar honom fyller 6 månader om några veckor, och jag längtar redan efter en till afghan. (Det borde sitta en varningsskylt på dom. "Starkt beroendeframkallande, ägs endast i par om två eller fler." För så är det. Först hade vi Busen och Taylor. Sedan Sindy och Barbie. Och nu Cerberus och.. Ja.. Vi får väl se om det blir en till i framtiden. Så länge håller jag tillgodo med världens underbaraste, knäppaste, roligaste och klokaste lilla varelse.

Min fina valp.