Jag har inte råd. Jag önskar att jag hade det, att jag var rik på kompletthet och förtroendehet och fullständighet. Men det är jag inte. Jag är fattig. I mig finns ett stort hål där alla känslor har rivit och slitit och gnagit. Dom har förstört och förgjort.

Så jag har inte råd.

När man är i vissa situationer blir man fråntagen rätten att känna själv. Rätten att må dåligt över saker. Som om man vore någon brottsling med livstids fängelse för mord. Man har inte längre rätten att bli sårad. Eller rätten att bli ledsen. Eller rätten att reagera på saker.

Tyvärr är jag en sådan människa som alltid känner. Jag tillhör ytterligheten av alla dom som känner först och tänker sedan, och även när jag tänkt känner jag likadant. Och jag kommer alltid att bli ledsen och besviken på saker som sker.

Fast nu får jag inte.

"Lita aldrig på någon, det skall du veta. Inte ens dig sjäv." sade han till mig där vi satt och såg ut över ovädershimlen. Den färgades i rosa och lila och gult av blixtarna som dansade på himlen den sommarnatten. Och aldrig mer litade jag på någon.

Alla ljuger.
Och jag har inte råd mer.