Stoppa mig Juni
Snälla Du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
snälla sluta lyssna, Glöm allt Jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig i fred
Jag behöver ingen hjälp
Vill Du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp så lämna mig i fred
Lämna mig i fred
Gå iväg. Håll dig borta! Kom tillbaka! Håll om mig! Släpp mig! Försvinn! Kom aldrig mer tillbaka! Stanna hos mig. För evigt.
Hela mitt liv har jag levt i fotspåren av min far. Jag har vandrat och vandrat, och trott att jag gått min egen väg när jag i själva verket bara trampat runt i de spår han bulldozrat fram åt sina barn. Jag har vetat att saker har satt sina spår. Jag har vetat att ett sådant liv sätter sina spår. Men aldrig har jag väl kunnat tro att det faktiskt finns med mig i allt jag gör. I alla dom där småsakerna. Som att jag alltid är på min vakt. Att jag alltid är orolig. Att jag inte törs lite på någon helt och fullt ut. Att jag alltid förväntar mig det värsta. Att jag inte tål att bli berörd hur som helst. Att jag blir stel och kall och låst inuti mig själv.
Idag pratade vi om min rädsla att bli ensam. Min rädsla att människor i min omgivning skall vakna och se vem jag är, och se hur bra alla andra är. Och att jag kommer stå ensam kvar. Så istället spejar jag över axeln. På mig själv och andra. Registrerar, memorerar, bearbetar. Hur ska man vara? Vem ska man vara? Hur ska man bete sig? Och det enda det resulterar i är att jag inser att jag inte kan vara det. Jag kan inte vara någon annan än mig själv.
Vi pratade också om varför jag har så svårt att komma hem. Eller att någon annan kommer hem. Jag har då och då fått kritik för att jag plötsligt är en annan. Man kan ha pratat på telefonen eller msn bara en liten, liten stund innan. Jag kan ha varit på strålande humör och bubblat på om allt möjligt. Men så fort någon ska komma in genom dörren... Eller så fort jag själv ska kliva en genom dörren.. Då låser jag mig. Vet inte hur jag ska bete mig. Allt blir plötsligt främmande och jag känner inte längre igen mig. All fokus läggs på vad jag håller på med för stunden och all energi går till att hålla samman mig. Att inte falla i sär. Att inte gå sönder. Att inte dö.
Jag har aldrig förstått riktigt varför jag gör så. Jag har trott att det bara är ytterligare en av mina humörsvägningar. Men nu när jag tänkte efter så byter jag inte humör. Jag blir inte arg eller upprörd. Jag vet bara inte hur jag ska bete mig.
Hon hade bra spekulationer kring det idag, och återvände till det många gånger. Rädsla, säger hon. Dörren är nyckeln. Att aldrig veta vad som väntar. Att aldrig veta vilken av sina personligheter personen som kommer in har idag. I alla år var jag tvungen att invänta signaler. Att läsa av vad som gällde. Att tyst avvakta tills vidare tecken getts för vad som var okej eller inte okej för dagen. Varje eviga dag. Många gånger om dagen. Jag gör likadant ännu. Även fast jag känner personen utan och innan så använder jag samma funktion som för länge sedan präntades in i mig. Jag sluter mig, stänger av mig och inväntar vidare signaler. Problemet är bara att min slutenhet och hårdhet snarare skapar andras ilska eller ledsenhet. Det som egentligen inte fanns där finns nu plötsligt, och undermedvetet får jag vatten på min kvarn.
Men hur gör man? Hur slutar man upprepa mönster som är så inpräntade i en att man gör det utan att tänka? Utan att förstå? Jag vet att personen inte vill mig illa. Jag vet att det inte är min far. Jag vet att jag inte har någon som helst anledning att akta mig. Men vad hjälper det när det är en funktion som sitter så djupt att jag inte kan rå på den?
Och det mest skrämmande av allt.. Vem är jag egentligen? Vem är jag den dag jag inte längre använder mig av skyddsmekanismer utan att veta om det? Vem är jag den dag jag inte längre räds människor, inte längre oroar mig för att förlora alla som står mig nära? Finns jag utan allt det? Finns det något kvar av mig? Är jag någonting under alla mina rädslor och farhågor? Och kommer jag någonsin nå dit?
Jag är så trött på att behöva förklara varenda konstig handling jag gör. Jag är så trött på att behöva hänvisa till att jag har svårt för det pga saker som hände mig för hundra år sedan. Det är klart det låter löjligt i andras öron. Jag skyller ifrån mig. Jag skapar det i onödan. Gör jag kanske det? Kanske borde jag ha kunnat släppa allt sånt här för länge sedan?
Ytterligare en rädsla. Vad spelar det för roll hur någon annan uppfattar mig? Jag vet inte. Men det gör det.
Varför kan jag inte bara få vara fri?
Jag tror att du behöver öva dig på att vara mer medveten när det gäller de här hemkommandena, att du koncentrerar dig på att tänka "nu kommer xxx hem, vad skönt!", eftersom det, som du skrev, inte är någon som kommer skada dig som träder in genom dörren, utan rent av tvärtom.
Jag förstår att det sitter djupt men det kommer å andra sidan aldrig att bara gå bort av sig själv om du inte jobbar på att medvetet träna bort reflexen.
På samma sätt kan du försöka tänka "Nu är jag hemma i mitt eget trygga hem" eller liknande, när DU kommer in genom dörren, för att befästa känslan av att det faktiskt är DITT hem, inte din pappas, och att du faktiskt ÄR trygg i ditt hem. Kram!
Anna: Hmm. Det kanske inte framgick men givetvis jobbar jag med det. Jag har alltid varit medveten om att jag ofta skiftar i humör vid de tillfällena, men aldrig riktigt kopplat ihop det. Nu har jag fått en pusselbit på plats, men jag känner det fortfarande inte helt. Det gör det lite svårare att arbeta med. Men tro mig, jag jobbar. Kognitiva tankemönster har jag väldigt svårt att ta till mig av någon anledning, kanske för att jag är så oerhört känslostyrd. Och det känns rätt fånigt att stå utanför dörren och säga åt sig själv att man kommer vara trygg när man gått in, när jag inte ens känner mig otrygg medvetet. Men jag har ju inte så mycket annat att välja på så det är ju bara att försöka. Bara det faktum att jag kommit på det är ju för mig ett stort steg. Samtidigt fasar jag för vad mer för grejer jag ska behöva lära om. Det är jobbigt att alltid känna sig fel, och att aldrig veta om det verkligen ÄR fel, eller om vissa saker faktiskt bara är hur jag är på riktigt.
Men som sagt, givetvis jobbar jag på att få bort det. Hela min terapi går ju delvis ut på att plocka fram sådana saker och få dem synliga just för att det inte går att jobba med sådant man inte vet om existerar. Så nog är jag en bit på väg ändå. :)
Skönt att höra! Ja, visst skulle det kännas fånigt, men det verkar ändå som att det skulle behövas, tycker det är bra att du kommer försöka i alla fall. Trots att du inte känner rädslan så finns den tydligen i ditt undermedvetna, och det är det undermedvetna, det automatiska, det inlärda, som är svårast att böja om och förändra.
Jag tror också det är viktigt att du försöker att inte tänka att du gör fel, utan bara tänka på att du ska försöka göra annorlunda för att du inte mår bra av ditt nuvarande beteende. Det finns i princip inget rätt och fel i mänskligt beteende, det är individuellt för alla. Du gör inte fel, du gör bara en del saker annorlunda än många andra, men långt ifrån alla. Kram.
