Det går en ängel kring vårt hus,

hon bär på två förgyllda ljus.

Hon har en bok uti sin famn.

Nu somnar vi i Jesu namn.

När jag var liten och jag och min bror sov över hos farmor och farfar så läste farmor alltid den ramsan innan vi skulle somna. Det går en ängel kring vårt hus. Tryggt. Farmor med hennes mjuka skrynkelhänder och fräkniga hy sov i sängen bredvi. Jag låg på en madrass på golvet. En stor köksklocka tickade i rummet bredvid. Varje timme slog den tunga slag för att påminna om att tiden rusat iväg ytterligare en bit utan att man gjort något särskilt. Men jag var lyckligt ovetandes om det på den tiden. Jag var liten med fräknar i hela ansiktet, guldrött långt hår i toffsar och aningens för stora framtänder. Jag hade ärvda och hemsydda kläder, jag älskade hästar, att springa barfota i gräset och att gå på äventyr på farfars propfulla vind om sommaren. Min favoritklänning var en turkos klänning med glassar på som min mamma hade sytt och min absolut bästa julklapp var när jag fick en mjukiskanin som jag pekat ut i en lokal leksaksaffär.

Jag var liten då. Ett barn. Men det tog inte många år innan jag var tvungen att bli vuxen. När jag sju år gammal lagade jag blodpudding åt lillebror, när jag var nio år hjälpte jag min sjuka mamma att få i sig näring eller att ta sig till toaletten. När jag var tolv klev jag emellan i ett hejdlöst gräl, blev utslängd hemifrån av pappa och gick omkring på sena kvällar och funderade över hur jag skulle kunna avlsluta livet på bästa sätt. Det gick bara utför och ytterligare några år senare hände det som jag nu för tiden tycks behöva lägga mest fokus på att bearbeta.

Jag drömmer fortfarande vansinniga mardrömmar och vaknar av att jag skriker, paniksvettas eller gråter för att sedan inte vilja sova på flera nätter. Det är fruktansvärt obehagligt och dessa mardrömmar är inte så där lummiga och på avstånd som många andra är. Dom är hårda och närvarande och jag hade lika gärna kunnat upplevt det på riktigt. Alla mina sinnen är påkopplade och när jag sedan är vaken kan jag fortfarande känna den fysiska känslan eller minnas dofterna från drömmen.

Jag blir alltså brutalt våldtagen. Om och om igen. Natt efter natt. Oftast är jag på en fest. Där är folk från förr som jag inte längre har kontakt med. Men i drömmen är allt logiskt. Någon okänd som jag i drömmen vet vem det är tvingar mig till sex. Han håller fast mig. Jag får blåmärken om mina handleder och ben när han tvingar isär benen och håller fast mina händer. Jag känner hur han tränger in i mig men det gör inte ont. Det är bara fruktansvärt, fruktansvärt äckligt. Jag gråter och skriker och kämpar men ingen hör och ingenting händer. Inte ens min kropp rör sig. Han juckar och gör sitt och jag gråter och skriker av förtvivlan. Det svartnar och när jag är tillbaka igen så har han glidit ur. Jag kan känna hans mjuknande kladdiga äckliga kön mellan mina ben men han kan inte riktigt ta mig igen. Istället fullföljer han det utanför mig men mellan mina ben. Det är så otroligt vidrigt och geggigt och det tar aldrig slut. Han tömmer hela sig själv och det är bisarrt mycket och jag hatar det. Jag hatar det verkligen och jag skriker och gråter och kämpar utan att finnas. Det varma kladdet, hans mjuka äckelkön, hans smutsiga, håriga kropp.

Efteråt tvingas jag alltid ta mig därifrån med hans äckelkladd över hela mig. Naken går jag genom huset och alla på festen stirrar på mig. Jag får skylla mig själv säger dom och skrattar och hånar mig. Jag skäms över hur min kropp ser ut. Blek och fet och förstörd. Jag försöker springa men snubblar och faller och kommer ingen vart, och alla skrattar eller hånas eller vänder ryggen åt mig. Jag skriker och gråter och försöker fortfarande uttrycka min inutismärta utan att någon hör.

Och så vaknar jag med ett ryck. Med ett ljudlöst skrik eller med nedblött kudde. Och jag fortsätter minnas känslan av hans mjuka lem mellan mina ben och det varma kladdiga äcklet från honom. Och jag förstår inte varför jag måste drömma sådant. Varför måste jag uppleva samma saker om och om igen. Varför kan inte mardrömmar höra till ovanligheten.

Jag är alltid så himla trött. Men jag vill inte sova.

Jag vågar inte.

Jag vill inte. 

Det går en ängel kring vårt hus,

hon bär på två förgyllda ljus.

Hon har en bok uti sin famn.

Nu somnar vi i Jesu namn.

Och farmor dog och farfar dog och ängeln slutade gå kring vårt hus. Den turkosa klänningen växtes ur, den grå tygkaninen nöttes ut och tryggheten försvann. En gång. För länge sedan. För väldigt länge sedan.