Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.

Han river i mina kläder. Hårda, starka händer. Så mycket starkare än mina. Varenda muskel i min kropp är spänd men jag kan inget göra. Inget annat än vänta. Blunda. Hoppas att det är över snart. En frän doft når mig. En doft av sprit och öl och cigaretter. En doft av desperation. En doft av tragik. Låt det vara över snabbt den här gången. Jag finns inte. Jag är luft.

 Skydda, Gud, min barnasjäl
för allt ont, och göm mig väl
undan frestelse och fara.
Låt mig trygg hos dig få vara
medan dagens timmar gå,
och när natten faller på.

 Sängen känns hård och kall och obekväm. Lakanen känns hårda som grus och skaver mot min avklädda hud. Inuti mig börjar paniken stiga. Maktlösheten. Varför handlar det alltid om just det? Makt? Jag har ingen makt. Jag är hälften så stor. Mina armar är så tunna och sköra och orden jag uttalas hörs inte. Tårarna jag gråter syns inte. Jag finns inte. Jag är luft.

 Synd i gärningar och ord,
att din vilja ej blev gjord,
själviskhet i hjärtat inne,
att jag ej haft dig i minne —
all min skuld och all min brist
nu förlåt, o Jesus Krist.

 Han håller fast mig nu. Hårda händer om mina smala handleder. Han tränger in i mig. Smällen som hörs när mina vingar bryts är öronbedövande. Det borde ha väckt hela huset. Men ingen reagerar. Inte ens han. Han juckar och juckar och jag blundar och stänger av. Hela systemet. Jag känner inte den fysiska smärtan. Mitt inre är nedstängt och frånkopplat. Jag orkar inte kämpa för ingenting jag gör hjälper. Jag finns inte. Jag är luft.

 Alla blomsterfrön som gro,
fåglarna som bygga bo,
smultronblommorna i skogen,
åkerns säd, att den blir mogen —
gode Gud som allting ser,
hjälp att ingen skada sker.

 Någonstans långt borta finns en värld. Den är välbesökt av mig vid det här laget. Där är gräset alltid grönt och daggstänkt men mina barfotafötter blir aldrig kalla. Mina älskade, saknade djur finns där. Gibson och Taj och Sebban och Farre. Alla finns där för där är regnbågen. Ljuset är varmt och inbjudande och tryggt, och det finns inga skuggor någonstans. Jag är naken där också, men ingen kan någonsin skada mig och mina stora vita vingar har gott om utrymme att bre ut sig. Jag finns där. Jag är inte bara luft.

 Tack att ingen ensam går,
som din fadersarm ej når.
Tack att dina milda händer
sträckas över folk och länder.
Tack för att du hjälper visst.
Tack, vår Gud, för Jesus Krist.

 Den otroliga smärtan som skär i mitt underliv sliter tag i mig och tar mig genast tillbaka till verkligheten. Jag tror att jag just dog på riktigt. Jag slets i stycken. Delades i två delar. Det värker och värker och tårarna rinner av smärta nu. Förnedringen har förvandlats till salt vätska från mina ögon och rött blod mellan mina ben. Min kropp är kall och jag mår illa. Det svartnar för mina ögon. Han ligger där bredvid mig. Nöjd över sin erövring. Nöjd över att ha smutsat ner mig. Nöjd över att ha knäckt mina vingar. Vita fjädrar segnar fortfarande ner över golvet. Jag vänder mig på mage. Blundar. Försvinner.

Jag finns inte.

Jag är död.

 Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar, lyckan får.