Jag mötte en man en dag.

Det var en klar, härlig höstdag och jag och min hund var på väg till stallet för att ta en välbehövd tur i skogen. Mannen stannade en liten bit ifrån. Han hade ett par blåa, lite förkorta jeans, en tjocktröja och hårt knutna gymnastikskor. I handen hade han en grön systembolagskasse.

-Är det en afghan? frågade han.
-Ja, det är det, svarade jag.
Han kom lite närmre.
-Det är världens dummaste hundras.
-Jag har hört det, svarade jag och log.
Han var märkbart påverkad av antagligen både alkohol och något annat, och när han talade var knappt hälften av orden möjliga att förstå medan resten blev ett enda långt mummlande. Jag gjorde mitt bästa i att hänga med och försökte svara ungefär rätt saker.
-Förstår du? frågade han.
-Mm, jodå. Jag visste inte vad jag skulle förstå men han hade säkert rätt i sitt påstående. Vad än det nu kunde vara.
-Men du, det där är världens dummaste hundras. Vad heter den?
-Han heter Cerberus svarade jag.
-Va?
-Käärbääruuus, förtydligade jag.
-Va?
-Käääärbääääruuuus, sade jag, den här gången ännu långsammare.
Han blev tyst några sekunder. Dom flesta har svårt att uppfatta hans namn och det måste vara ännu svårare om man är påverkad av diverse substanser som helst borde användas till något helt annat och inte alls placeras i människokroppar.
-Va? Han gav sig inte.
-Cebbe, svarade jag den här gången.
-Cebbe, sade han och såg lika nöjd ut som en 10-åring som just bemästrat ett svårt matematiktal i skolan. Kan han några trick då?
Jag kikade ned på min hund som precis som vanligt var ungefär lika intresserad av oss som en giraff är av att spela bordtennis iförd skjorta och slips. Jag lockade lite på honom men han var upptagen av att titta på intressantare saker, som löv och fåglar och så där. Jag förklarade för mannen att han kan lite saker men att han mest gör det om man har något gott åt honom. Det är därför dom ses som så dumma, egentligen är dom en hejare på att lista ut dumheter.
-Mannen klappade Cerberus som fortfarande ignorerade oss mest hela tiden. Jag kände efter i fickan och upptäckte att jag hade lite pellets där som egentligen var till hästen, men när jag fiskade upp en sådan så blev Cerberus genast lite mer intresserad. Lite snabbt lyckades jag få honom att sitta, ge high five, lägga sig ner och sedan ställa sig och krama mig. Mannen skrattade förtjust. Cerberus såg förebrående ut när han tuggade i sig den torra hästmatbiten och jag log åt både honom och mannen. Mannen fortsatte prata.
-Jag kommer därifrån, sade han och pekade längs gångvägen bort. Om du har lust att umgås med lite kriminella och annat så är det bara att komma bort.
-Vad bra reklam du gör, sade jag och skrattade lite. Mannen ryckte på axlarna. Han räckte fram handen till mig för att tacka mig och jag tog den. Den var stor och varm med lite hårdra sträva valkar. Kanske efter många års tungt arbete. Kanske efter något annat. Vad vet jag.
-Hur gammal är du? frågade han.
-27, svarade jag.
-Nää? sade han och den gamla vanliga diskussionen om min ålder uppstod. Jag lyckades övertyga honom. Han blev tyst och liksom backade lite för att se på mig.
-Jag hoppas du är lycklig, sade han tillslut.
-Tack, detsamma, svarade jag och kände att jag faktiskt menade det. Något förändrades hos honom.
-Tja.. Man gör sitt bästa. Han fällde ut armarna, ryckte på axlarna och grimascherade. Jag tyckte mig uppfatta ett plötsligt allvar. Kanske en önskan om att saker skulle vara annorlunda? Kanske ett missnöje? Kanske en medvetenhet? Kanske en sorg? Han följde mig dom sista metrarna till bussen.
-Tack, sade han och tog min hand igen. Hans hand var fortfarande stor och varm, och jag tackade honom också.
-Ha en bra dag nu, sade jag. Han stod kvar en liten stund när jag och Cerberus gick mot bussen som nu kommit. Sedan tycktes han skaka av sig något, räta lite på sig och gick sedan vidare med sin gröna systembolagskasse i handen.

Jag mötte den mannen en dag.
Jag undrar vad han gör just nu.
Och jag hopppas han är lycklig.