Regnet öser ner utanför. Med destruktiv kraft slänger det sig mot fönstrena, mosas ut, bildar droppar och rinner sedan långsamt nedåt. Ibland kommer vinden och pressar på. För samman flera droppar till en. Driver dom ännu snabbare utför. Jag observerar. Betraktar. Förundras över vindens och regnets dans där utanför. Dom förför träden, smeker grenarna, får dom att vaja i en hypnotiserande takt. Blöta löv förflyttas. Omstruktureras. Utplaceras i väl valda mönster som för oss tycks sakna betydelse. Men vad vet vi?



Betydelse. Vad har egentligen det? Vad spelar roll om en vecka? Om en månad? Om ett år? Vad spelar roll när jag dör? Hur många stannar upp och funderar? Hur många lever efter hur dom verkligen skulle vilja?

Jag har alltid många tankar i huvudet och slås ofta av plötslig fascination inför annars helt vanliga företeelser. Mannen som rastar sin hund. Kvinnan som pratar på radion. Vårt språk. Hur vi kan förmedla saker genom att forma olika läten, och hur dessa läten faktiskt betyder något för oss. Hur vi kan nicka och svara med andra läten. Och hur det kan sakna betydelse helt och hållet för någon som bor på andra sidan jorden, eller bara några mil bort. Många tankar blir det. Vem är jag? Vem är du? Vet du vem du är? Vad är självkänsla? Vad är självkännedom? Är vi beroende av andra för att ha en sådan? Vem är vi utan andra individer att förhålla oss till? Är vi vår kropp? När vår kropp dör, dör vi också då? Eller är vi något annat? Är vår kropp bara ett skal vi fått låna under vår tid här? Vad händer sedan? När är sedan?


Många tankar som sagt. Så många fler än vad ni tror.

Just nu är jag sjuk. Det har jag antagligen varit i många många år nu, men det är värre nu. Jag känner en skillnad. Jag känner hur det onda mer och mer övergår i att kännas just som en sjukdom. Det blir mer definierbart trots dess luddighet och min oförmåga att sätta ord på det.

Ny medicin igen. Jag testar och testar. Mirtazapin den här gången. Samma som den beryktade Remeron, bara under annat namn. Hade jag vetat det hade jag protesterat men jag orkar inte säga emot längre. Denna slår ut mig ganska rejält, och egentligen är det oerhört dålig tajming med tanke på att jag verkligen hade behövt den lilla energi jag innehar till att plugga inför den stundande tentan. Men vad gör man? Jag testar. Tentor går att göra om. Det är nu jag mår dåligt. Inte sedan.


Det är svårt att förklara för andra hur ont jag har när jag har ont. Hur sjukdomen har mig i ett hårt, kallt grepp och hur jag nästan kan känna hur delar av mig långsamt sipprar ut över dess fingrar när den håller hårdare och hårdare. Allt blir ett mörker. Jag är inte längre jag utan förvandlas. Jag blir Någonannan. Någonannan som ser tankarna i bilder istället för vanliga tankar. Någonannan som fastnar inuti en bubbla och där fokus bara ligger på hur ont det gör. Någonannan som, om inget hinder finns, helst skulle skära upp, ta sönder, förgöra och förstöra. Och någonstans långt, långt där inne finns jag. Jag kämpar och skriker åt Någonannan, försöker få den att inte ha sönder mig. Att inte skära. Inte förstöra det jag kämpat så länge för att bygga upp. Men Någonannan har så ont att den inte hör. Den kan inte bry sig. Den tror att den skyddar mig genom att ta över. Så långt där inne är jag fast och jag tvingas känna alla dessa onda känslor. Jag känner det svarta mörka.



Blodet rinner från golvet och långsamt upp på vägggarna för att så småningom nå taket. Jag är så matt att jag inte längre vet vad som är början eller slutet. Vad som är jag och vad som är sängen jag ligger på. Jag vet ingenting längre.

Och om sanningen ska fram - jag vet inte längre om jag fortfarande bryr mig.

Precis så ont har jag.