Det fanns en tid då jag tyckte om att krypa ner under täcket på kvällarna. Att ligga där, nära någon, och lyssna på elakblåsten utanför och vinterregnet som smattrar mot fönstret. Vara omsvept av svalt duntäcke och kärleksarmar och trygghetsmörker. Och jag saknar det. Nu är allt tomt och kallt och otryggt, precis som livet självt, och vinden utanför påminner mig enbart om ensamheten inuti. Tomheten. Ingentinget.

Jag önskar så att allt vore annorlunda. Så till den grad att jag önskar bort livet. För att jag inte orkar längre. För att jag inte längre ser någon väg ut.

Jag är färdig nu.
Med allt.