Jag är helt slut. Hela jag är trött, både i kropp och själ. Jag vill sova och sova och sova. Ibland fungerar det, ibland inte. Och jag är så fruktansvärt, oerhört trött på att må dåligt. Har bestämt mig för att ge medicinen en andra chans. Började ta den idag igen. Jag vill inte, men jag ser inte någon annan utväg. Jag är så trött på att sorgen är en så stor del av mig som den är. Jag kan bli ledsen för allt. Och jag kan inte ta mig ur det. Jag har ingen energi över till vardagssaker, istället går all min kraft åt till att bära ut valpen, gå ut med Carmen och hålla ihop mig tillräckligt för att kunna gå till skolan ibland. Hemmet förfaller lätt och det finns inget som stressar mig så mycket som när mitt eget hem är stökigt. Detta resulterar i ännu mer ångest och när jag tar ut hundarna får jag lust att sätta mig och gråta och aldrig mer gå hem, för jag orkar inte se eländet. Och så blir det värre och värre tills jag en dag har minimalt med andra påfrstningar och därför orkar ta en rejäl fixardag. Men minsta lilla orosmoment stör, och så plötsligt orkar jag inte längre. Jag kan vakna till fågelvitter och känna mig lika frisk som vårluften utanför, men ett telefonsamtal eller en motgång senare kan allt vara som bortblåst. Jag orkar helt enkelt inte med mer än två saker.

Allt som oftast känner jag att jag vill sluta ha relationer till andra människor. Ja, jag vet att jag är för social för det. Men ibland blir jag bara så trött. Jag tenderar att ha så stora förväntningar på min omgivning. Och jag blir allt som ofta besviken. Inte på grund av dom, utan på grund av mig själv. Jag liksom förväntar mig att andra ska gå in i saker med samma glöd som jag. Att dom ska lägga lika mycket energi på andra, där i bland mig, som jag själv gör. Och mitt förnuft säger att dom såklart inte fungerar som jag. Men mina känslor förväntar sig saker, hoppas så innerligt att vi ska befinna oss på samma nivåer, att jag ofta lyckas bli besviken. Till och med när jag anstränger mig att inte ha för stora förväntningar så blir det fel.

Jag undrar när det ska vara över. När ska jag bli normal igen. Det senaste 1.5 året har utvecklat väldigt många negativa sidor hos mig, och eftersom jag har den bakgrund jag har så har det kanske tagit värre på mig än vad det skulle tagit på någon annan. Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag aldrig haft sämre självförtroende. Jag har aldrig litat mindre på andra människor. Jag har aldrig skadat mig själv så här mycket. Jag har inte haft så här täta ångestattacker. Mörkret har aldrig varit så här tätt förut.

Och jag har bara mig själv att skylla.

Jag önskar så att jag blir bättre snart. Det måste vända.
Innan det är försent.

Snälla?