När jag var liten delade jag rum med min bror. Rummet kändes verkligen oändligt stort och vi hade gott om plats med våra två sängar och leksaker och prylar. Vi försökte alltid få leka "en liten stund till" när det väl var sängdags och då brukade vi bygga lego eller leka med ponnys eller köra bilbana. Mamma läste en saga också. Kanske Galavanterna. Eller om hunden som var retad för han hade en fläck runt ögat och inte fick någon efterrätt. Eller om tygbjörnen som glömdes kvar i sandlådan och blev omhändertagen av tomtarna. När vi väl släckte kändes det som om min lillebror var superlångt bort, säkert 5-6 meter eller 20. Vi hade en liten orange nattlampa som man sätter i vägguttaget, och så hade vi varsin självlysande "bug", en söt insekt med nattmösa som lyste i mörkret. Dörren stod alltid på glänt så att en svag strimma ljus sken in men inte sträckte sig så långt som till sängarna. Utanför satt mamma och stickade eller vävde. Det var tryggt så. Stickornas klickande eller dunsandet i vävstolen. Det varma ljuset. Trygghetsmamman och barndomsuppfattningen. Ovetskapen om världen.

Några år senare togs allt det ifrån oss. Någon drog undan mattan från våra fötter och gav oss ett liv i nattsvart mörker. Var och en levde för sig. Var och en kämpade för sin egen överlevnad. Men ibland, ibland satt mamma så där som hon gjort förr. Hon pysslade med något, stickade, sydde eller bläddrade i papper, nu oftast vid köksbordet. Och det var något med den synen. Som om det varma ljuset från kökslampan spred en doft omkring sig. En välbekant doft av den där barndomstryggheten vi en gång kännt. Man ville bara pausa livet och låta det förbli så för alltid.

Jag kan fortfarande se det framför mig. Jag kan gå ute i den mörka vinterkvällen och se varmhetsljuset sprida sig från andras hem. Jag ser någon sitta vid köksbordet med en kopp kaffe och ett korsord. Och det påminner mig om dom där stunderna av mental lugn och ro. Och jag kan nästan känna den där doften igen, trygghetsdoften från kökslampeskenet. Och jag vill fånga det. Fånga känslan det en gång gav. Men det går inte. Den gör återbesök en kort sekund, sedan ger den sig av igen. Hur mycket jag än bönar och ber. Hur mycket jag än försöker. Den försvinner alltid.

Det är nya tider nu. Jag måste försöka hitta något i mitt liv som ger mig samma värme. Något som är mitt eget. Något som är alltid och inte bara vid få tillfällen som avbrott från det onda. Jag måste ha något på heltid.

Det är nya tider nu. Jag måste se framåt. Tänka framåt. Gå framåt.

Jag måste det.
Nu.