Jag var och träffade överläkaren idag för att gå igenom mina resultat från ett personlighetstest jag gjorde för så där länge sedan att jag knappt minns vad det handlade om. Det är så det fungerar när det gäller att träffa överläkaren på psyk. Man har en tid med hundra års mellanrum, kommer dit, glömmer bort allt man har att säga och blir hemskickad tio minuter senare med en bunt nya recept i näven. Nåja. Hur som helst så hade jag utslag på lite av varje men främst tre saker. Tyvärr har mina koncentrationssvårigheter blivit värre igen så jag minns inte exakt hur det var. Men jag hade iallafall 7 av 9 på borderline, plus lite tvångsmässighet och oro/ängslan. Men de punkter som inte passade in var så pass viktiga att det ändå inte kan vara borderline. Eller det kan väl, men dom ställer inte den diagnosen utan vidare utredning. Och det tackar jag för. Jag känner inte att borderline passar så bra in på mig faktiskt. Inte för att jag längtar efter någon form av diagnos över huvud taget. Jag vill bara må bra.

Istället väntar en vidare utredning för att "ringa in problematiken" som herr Överläkare uttryckte det. Den nya psykologen börjar i april så nu har jag ett glapp på drygt en månad. Sedan tyckte han att hon ska göra mer noggranna tester med mig så får vi se.

Jag lämnade alltså stället ganska nollad med två gula, fina lappar i handen som vid behov inbytes mot nya, vita piller hos dom trötta tanterna i vita rockar borta på torget. (Öh.. Ja..)

Nollad var ordet. Det känns som att jag tappat bort mig själv mer och mer. I huvudet pågår ett inre krig och jag kan inte påverka det. Ju mer jag anstränger mig, desto vildare krigas det där uppe. Jag har svårt att hålla ordning på tankarna, jag hör vad andra säger men jag kan inte ge svar på tal. Jag kan inte tänka ut något vettigt att säga tillbaka alls. Det är oerhört frustrerande. Och svårt att förklara. Men det är lite som om man försöker titta på något, men hur mycket man än anstränger sig så ser man bara saker i periferin. Vart man än vänder blicken så ser man ingenting mer än små, ovesäntliga saker i kanten. Hur mycket jag än fokuserar på att komma på vad jag tänker och tycker så faller jag bara platt och det enda jag kan koncentrera mig på är hur ont jag har i inutiet. Och jag blir liggande på golvet, och jag vandrar runt som en levande död. Jag gör vad jag måste men inte ett dugg mer.

Oöppnade brev ligger utspridda här och var. Brevet från vinthundklubben är öppnat. Brevet från comviq är oöppnat. Det är en räkning där i. Brevet med studentkortet i är oöppnat. Telefonsamtal är oringda. Mail är omailade. Blogginlägg jag har i huvudet är oskrivna. Jag orkar bara inte. Trots att vårsolen skiner ute och jag brukar älska att känna hur den värmer en i ansiktet så går jag runt i en gråmulen värld. Det är förvirrande och konstigt.

I väntan på att solen ska hitta in ända längst in i mitt mörkerinre rullar jag ihop mig. Jag lägger mig nära mina pälsänglahundar och värmer mig. Klamrar mig fast i deras päls. Så rädd att falla över kanten. Så rädd för enkelheten att ta slut på allt. Så rädd för mig själv.

Vad gör man då?