2 x 25 mg atarax och en hundpromenad i vinterkvällen senare kan jag fortfarande inte andas. Det stör mig. Jag vill så gärna vara avledbar. Kunna tillämpa enkla metoder. Kunna bryta mönstret. Ibland går det, men inte idag. Jag är för trött i själen. Det finns inga konkreta tankar i mig, inga känslor som går att lista, ingenting så enkelt. Det är bara ett trassel inuti. En känsla av att vara spänd och inte kunna slappna av trots att jag är för trött för att vara vaken. Lite som att andas utan att få syre. Att gå utan att komma framåt. Att längta utan att vara efterlängtad. Minsta ljuden är för mycket. Närvaron av andra är för stor, för påfrestande. Till och med min egen existens irriterar mig. Jag kämpar för att inte säga något. Jag vet att det är hos mig felet ligger, inte hos andra. Jag ser likheten mellan mig och min far. Jag ser alla felen, allt det äckliga svarta som förgör. Men jag kan inget göra. Jag vill bara vara ifred. Jag vill dansa med den oändliga tystnaden, jag vill omsvepas av ensamhetsmörkret. Jag vill stänga av världen en stund.

Jag orkar inte med känslan mer. Jag orkar inte vara fel. Jag känner pressen, jag känner förhoppningarna. Och jag vet att jag gör alla besvikna. Men jag kan inte mer. Jag orkar inte. Jag har drivit mig själv framåt så länge nu att jag inte längre minns vem jag själv är. Jag minns inte vem jag är utan all mådålighet. Jag minns inte vem jag är utan alla självdestruktivitet. Jag vet inte vem jag är som lycklig. Jag vet inte vem jag är överhuvudtaget.

Jag kämpar så jävla mycket för att inte skrika. Jag kämpar så jävla mycket för att hålla ihop mig, för att inte sparka och gapa och slå. För att inte ta sönder mig själv och världen. Men ni ser inte. Ni förstår inte. Och jag vill inte att ni förstår heller. Jag har slutat bry mig. Det kvittar. Det förändrar ändå ingenting för jag är trasig och blir aldrig mer hel.

Så det kvittar nu.
Allt kvittar.