Jag är så trött nu. Alldeles för trött. Dagarna går ut på att hålla samman. Hålla ihop. All tejp som är lindad varv på varv runt min kropp gör det svårt att röra sig, men det är inget som tycks synas för andra. Alla de spruckna, söndriga delarna är på väg att rämna men runt omkring mig traskar alla på som vanligt. Sakta rör jag mig framåt. Allt känns som oövervinnerliga projekt och jag blir matt av bara tanken. Ta mig ur sängen. Gå på föreläsning. Läsa litteraturen. Aktivera hundarna. Öppna posten. Svara på mail. Allt är för stort för att jag inte ens ska orka försöka.

Jag betraktar folk i min närhet. Jag ser saker som folk tror att jag inte ser. Faktum är att jag misstänker att dom inte ens sett det själva. Outtalade ord är som sylvassa knivar i luften och jag skär mig sönder och samman där jag famlar i mörkret. Det finns ingenting längre. Det finns ingenting där. Bara vassa knivar. Och blod. Mitt blod.

Motvilligt sitter jag i min egen tystnad och känner hur jag blir mer och mer introvert. Jag har aldrig haft lätt för att prata och det tycks inte bli bättre med tiden. Tystnadorden och tankemeningarna når inte fram. Istället studsar dom mot kalla, hårda väggar och slår tillbaka till mig. Det är inte längre någon idé att försöka.

Och jag vet.

Mer än ni tror vet jag.

När tröttheten och olusten tar överhand lägger jag mig. Jag låter mörkret och sömnen ta överhand och låter mig svepas med i blodiga mardrömmar om mörker och död. Men vad gör det när vakenheten är lika blodig den.

Att ickeord kan vara så hårda.
Det visste jag faktiskt inte.

Och Döden är nära.