Jag vet inte riktigt vad som händer men det verkar som att vissa saker jag gör, säger, tänker, visar.. ja allt.. helt enkelt förvandlas till något annat i andras ögon. Jag antar att vi inte talar samma språk. Jag och andra. Att det är något som gör att folk inte förstår mig och där med måste ifrågasätta mig.

Och jag är så otroligt trött på det. Jag har under min hela uppväxt tampats med att vilja duga. Att vara god nog. Att göra rätt. Trots att jag aldrig lyckades så är det fortfarande viktigt för mig. Kanske just därför. Hur lite jag än vill så är det viktigt för mig att duga. Och att ständigt bli ifrågasatt inger inte en känsla av att duga. Långt ifrån, faktiskt.

Ledsen blir jag. Och arg. Och ångestig. Det ena leder till det andra och jag pendlar mellan att vilja fly, att visa att jag fan klarar mig själv utan alla jäkla människor som har en åsikt om saker som dom inte vet något om, och mellan att fastna i nedåtspiralen och känna att dom har rätt. Kanske vet jag inte vad jag gör. Kanske är jag inte värd det. Kanske duger jag faktiskt inte.

Många har haft åsikter om valpen. Allt från hundfolk till människor som "bryr sig". Det är synd att folk inte förstår på vilken bekostnad saker sker. Och nu är jag less. Jag tänker inte låtsas som ingenting. Som att det inte sårar. Eller kränker. Eller påverkar mig. För det gör det. Och det förstår nog vem som helst.

Men jag går nu. Jag går min väg och jag kommer visa att den håller.

Och allt dom ska se är min ryggtavla.