Av någon anledning känner jag allt större meningslöshet i vardagen. Jag vet inte om det är kontrasten mot mina fullspäckade helger som gör att jag känner så eller om jag helt enkelt är på väg in i en av mina svackor igen. För jag ser fram emot sakerna jag ska göra. Jag har varit i Skåne hos trevliga kamrater och varit på utställningar och LC-prov. I helgen skulle jag ha åkt på ytterligare ett LC-prov men då jag inte lyckats få skjuts så blir det inget med det. Det är tråkigt, för jag såg fram emot det. Jag behöver ha saker framför mig och inom överskådlig framtid för att känna.. ja, jag vet inte. Känna en mening helt enkelt. Och nu har jag ju en del saker. Men ändå känns det inte nog.

Hemma i lägenheten klättrar jag på väggarna. Jag borde plugga inför en tenta men jag kan inte fokusera. Rastlöst och utan mål klickar jag runt på nätet. Runtrunt på samma sidor. Klick klickklick klick. Tråkigt. Ostimulerande. Jag kan inte låta bli att undra vad som hände. Vad är det som har gjort att jag sitter där och klickar, rastlös och orolig, istället för att göra saker jag tycker om?

Trots all elände jag växte upp i så lyckades min mamma skapa vissa saker för oss barn. Vi hade en egen målarbänk t.ex. Och ett helt skåp fullt med pysselsaker från panduro. Och vi tog cykelturer i de ljumma sommarkvällarna. Och hade kvällspicknick ute vid den gula gungan på vår tomt, till ackompanjemang av grannen Odlarens vattenspridare. På hösten samlade vi fina löv och pressade dom i tunga böcker för att sedan bygga fina teckningar av det. Och på vintern åkte vi pulka, byggde snöbollslyktor och gjorde snöänglar.

Det är liksom sådant som jag saknar. Jag vill sitta tillsammans runt köksbordet och pyssla med något, vare sig det är att rita en halvdan teckning eller plugg och jobb. Jag vill ta en kvällspromenad tillsammans för att sedan komma in från höstblåsten och drika varm choklad. Jag vill göra saker helt enkelt. Kreativt. Gemensamt.

Istället sittar jag ensam. Och ensam gör jag ingenting. Jag sover hellre bort tiden, precis som hundarna gör i väntan på nästa promenad. Enda skillnaden är att dom inte väntar för gäves.

För övrigt längtar jag allt mer efter att få bo i hus och ha en egen tomt. Tanken på det har alltid skrämt mig. För mycket ansvar. För mycket som alltid måste fixas. Å andra sidan gillar jag ju att fixa. Om jag bara har sällskap. Om man hjälps åt och gör saker gemensamt. Tanken på att bo i en liten håla skrämmer mig fortfarande. Jag är uppvuxen så och det passar mig inte. Men en bit från stan. Med stor tomt för hundarna att springa på. Det längtar jag efter så mycket att jag skulle kunna flytta idag. Att bo i stan är bekvämt. Men jag är trött på att alltid synas. Att alltid möta folk. Att bo i lådor staplade på varandra. Att alltid gå samma promenadvändor i Slottskogen. Och framför allt är jag trött på att lyssna på grannarna när jag ska somna och att dessutom vakna av grannens väckarklocka istället för min egen. (Ja, jag är lättväckt.)

Så jag sitter här alldeles handlingsförlamad och hoppas på att något ska hända. Vad vet jag inte riktigt, men något att dela. Något som gör att man gör annat än sitter och klickar runt på en dator. Och för övrigt blir det ju faktiskt mycket trevligare när man väl sitter ned själv vid datorn om man inte alltid gör det.

Varför, varför är hela den där gemensamhetbiten så viktig för mig? Jag har alltid velat dela upplevelser, sysslor och saker. Jag önskar verkligen att det inte var så viktigt för mig, men det är det.

Jätteviktigt, verkligen.